Det är fredag kväll och palestinska barn leker i närheten av Prayers’ Road, De bedjandes väg. Längs hela vägen står ett så pass stort antal israeliska soldater att de alltid kan ha ögonkontakt sinsemellan. Vi stannar bland annat och pratar med ett gäng palestinska ungdomar.
Hebron är en den enda stad i Palestina, bortsett från östra Jerusalem, som har israeliska bosättningar i centrum. Det är en av världens äldsta städer och har ett stort religiöst värde för både muslimer och judar. Det är här som patriarken Abraham sägs ha levt och ska ha begravts på den plats där Ibrahimimoskén och Makpalagrottan finns. [1]
I samband med Oslo-avtalen slöt PLO och Israel 1997 ett avtal som gav Hebron en särskild status. Staden delades upp i områdena H1, under palestinsk kontroll, och H2, under israelisk kontroll. Det är i H2 som de centrala bosättningarna är belägna, vägg i vägg med palestinier. Här finns cirka 500-800 bosättare. [2] Inom H2 finns vidare cirka 40 000 palestinier [3], som därmed lever under israeliskt styre. Området har ett stort antal soldater och militära vägspärrar i anslutning till bosättningarna. Enligt internationell rätt är de israeliska bosättningarna illegala. [4] Detta har också bekräftats av bland annat FN:s säkerhetsråd. [5]
En stor del i uppdraget som följeslagare i Hebron består i att närvara och observera inom H2. Genom vår närvaro vill vi göra kränkningar av internationell rätt synliga och på så sätt även indirekt förhindra dem. Inom H2 finns bland annat Gamla stan, marknaden samt den byggnad som omfattar Ibrahimimoskén och Makpelagrottan. Byggnaden delades under 1990-talet upp i en judisk och muslimsk del och utgör idag moské respektive synagoga. [6]
På fredag kväll och lördag morgon under sabbat är det flertalet israeler som antingen till fots eller med bil tar sig till denna plats från större bosättningar en bit utanför Hebrons centrum. För att ta sig dit passerar bosättarna genom det palestinska området Wadi al-Hussein på De bedjandes väg.
Denna slingrande väg är ungefär en kilometer lång. Det är enbart israeliska fordon som får använda vägen. Enligt vår lokala kontakt har de israeliska myndigheterna beslutat så på grund av säkerhetsskäl.
Ungdomarna på vägen hälsar oss välkomna till Palestina och vi pratar allmänt om området och vad de studerar eller arbetar med. Samtidigt susar israeliska fordon förbi barnen som leker bredvid vägen i hastigheter i uppemot 100 kilometer i timmen. Allra mest bisarrt blir detta när en israelisk skolbuss passerar i hög fart. Kontinuerligt passerar bosättare till fots. Flera av dessa bär maskingevär över axeln. Bosättarna är israeliska medborgare och omfattas därför av israelisk civil lag. Palestinierna på Västbanken omfattas däremot av militärlag [7] på grund av ockupationen. Jag har tidigare fått förklarat för mig att bosättarna därför kan bära vapen om de uppfyller kraven i israelisk lag, medan detta givetvis inte är tillåtet enligt militärlag. Människor på samma territorium omfattas av olika rättssystem och får inte använda samma vägar.
Jag börjar fundera på vilka soldaterna egentligen ska skydda. Ungdomarna jag talar med är spända men vår diskussion fortsätter. Jag antar att de är vana med detta. De fortsätter att vara positiva och bjuder in oss till deras hem. Vi har tyvärr inte tid denna kväll men hoppas kunna träffa dem igen.