En av våra viktigaste uppgifter här i Hebron är att följa några av alla Hebrons barn till skolan. Söndag till torsdag står vi på strategiska platser för att ha uppsikt över vad som händer på deras väg. Tillsammans med andra frivilligorganisationer delar vi upp de värst utsatta skolorna mellan oss, för att säkra barnens rätt till utbildning. Oftast närvarar vi vid Cordobaskolan.
– Kan ni komma till Palestinian Children Art Center? Så kan vi prata om skolan och vårt arbete, frågar personal på skolan.
Sagt och gjort. Vi åker dit en eftermiddag för att hälsa på Samia al-Jabari, en av de lärare som varje dag, efter att hon slutat sitt jobb som lärare på Cordobaskolan, fortsätter som frivillig lärare på Palestinian Children Art Center, en konstskola för barn. [1]
Cordobaskolan ligger alldeles intill Shuhada Street, en gata i centrala Hebron som sedan Osloavtalet 1994 [2] har varit avstängd för palestinier.
Den allra sista delen av gatan, cirka 100 meter är, är den enda sträcka där palestinier får vistas. Där bor fortfarande några få palestinier kvar och det är där som runt 120 barn varje dag passerar för att komma till och från skolan. På den korta sträckan finns två vägspärrar med israeliska soldater ständigt närvarande.
Väl på Palestinian Children Art Center sitter vi ned, dricker te och får berättat för oss om läget.
Innan Shuhada Street blev avstängd låg skolan i centrum i Hebron. Barn från hela Hebron skickades till Cordoba. Efter avstängningen slutade många barn att komma, berättar lärarinnan Samia al-Jabari.
Jag förstår att det blev för farligt. För åtta år sedan försökte några bosättare att bränna ner skolan och det har hänt att bosättare kommer in på skolområdet och kastar sten.
Eftersom den palestinska myndigheten inte har tillträde till den här delen av Hebron så finns inte mycket hjälp att få. Det är inte ovanligt att israelisk militär och polis som finns i området är trakasserar de palestinier som bor i området, och barn och lärare som vistas här.
Samia har fått höra mycket. ”Du är inte en lärare, du är en falafel” [3]. Samia ser lugn ut när hon berättar. Hon är van, säger hon och tillägger:
– Det är för att de vill ta ifrån mig min värdighet.
Varje dag måste vara en prövning men jag förstår att det här inte på något sätt har tagit ifrån henne viljan att fortsätta arbeta. När arbetsdagen är slut på Cordoba så fortsätter hon till Palestinian Child Art Center.
Där går betald arbetstid över i frivillig. Här finns en terapeutisk verksamhet där barnen genom bland annat kritor och papper får berätta om sina mardrömmar. Här får barnen pyssla, läsa böcker, spela teater och mycket mer. Här finns också vuxenklasser för de som har hoppat av skolan men senare insett att de behöver gå klart. Samia fortsätter:
– Jag är inte socialarbetare, jag är lärare. Men, genom åren har jag lärt mig att jag har mycket att ge.
Efter en timmes samtal så ber Samia oss att komma tillbaka en annan gång och presentera våra hemländer för barnen. Det gör vi förstås med glädje.
Fram till dess fortsätter vi att övervaka barnens väg till skolan. Vi ber soldaterna om igen att inte genomsöka barnens väskor och flytta på sig när de står i vägen för barnen. Samia vägrar att låta någon ta ifrån henne hennes värdighet.
Genom att fortsätta komma och trotsa den ofta omöjliga situationen så uppmanas vi alla att också bevara vår. Jag blir tacksam och glad när jag ibland också ser soldater som bevarar sin värdighet genom att behandla barn och lärare väl.
Bilder
1. Samia al-Jabari har just kommit genom den första vägspärren. Det här är första dagen på terminen som lärarna inte har fått sina väskor genomsökta. Foto: Angela Collin
2. Barn på väg hem från skolan. Barnen går den sista sträckan på Shuhada Street. En gata som annars är avstängd för palestinier. Foto: Angela Collin
