— Det värsta med ockupationen är att vi inte kan röra oss fritt. Inte ens på Västbanken, säger Sahar Tarawah, som är tjugo år och bor en bit utanför Hebron. Hon är en av de unga kvinnor som jag träffat för att fråga hur de upplever det är att leva under ockupation.
— Det är komplicerat. Det är det enda ord som kan beskriva vår situation, säger Sahar.
Vi har ätit middag hemma hos familjen Tarawah och jag sitter och pratar med Sahar och hennes yngre systrar på familjens altan. Några kullar längre bort ligger en stor israelisk bosättning som bevakas av militär. Sahar beskriver hur den spända situationen i Hebron med bosättare, vägspärrar och soldater begränsar hennes liv.
— Jag har mycket energi och jag tycker om att umgås med mina vänner och vara i stan. Men vägen nära vårt hus har blockerats med stora cementblock för att förhindra trafik. Det gör att jag måste gå en lång sträcka för att kunna ta en buss eller bil ner till Hebron. Och det händer att soldaterna inte låter oss passera där, utan anledning, säger hon.
Sahar är aktiv och engagerad. Hon läser handel och marknadsföring på Hebrons tekniska universitet och arrangerar också engelska konversationsgrupper för studenter. När vi pratar om hur hon önskar att situationen skulle ändras säger hon:
— Det handlar om väldigt vanliga och enkla saker. Frihet för oss att gå vart vi vill. Fred. Jag ber inte om något stort. Men det är väldigt svårt att uppnå.
Nana Salem är några år äldre än Sahar och bor i staden Tulkarem på norra Västbanken där hon läser engelska på Al Quds-universitetet. Nana ler hela tiden medan hon pratar och skrattar när hon säger att hon inte vill gifta sig och få barn som hennes vänner, utan studera och arbeta som lärare. Nanas leende och skratt står i ljus kontrast till hur hon beskriver att det är för kvinnor att leva på Västbanken.
— Här i Palestina ser kvinnor äldre ut än de är, på grund av sina sorger. Glädjen finns, men den går inte ända in i hjärtat. Vi lider alla under ockupationen. Israel skapar rörelserestriktioner för oss palestinier. Men vi hatar dem inte. Jag vill kommunicera med dem, de är också offer för situationen.
När vi pratar om drömmar och framtiden nämner Nana, som så många palestinier, havet.
— När jag var liten kunde vi åka till havet med familjen. Nu kan vi inte resa dit längre. Jag älskar att resa, men det är omöjligt! Vi vill bli av med ockupationen. Jag längtar efter frihet!
Och skrattet är långt borta när hon fortsätter:
— Men det är svårt. Jag tror att kriget kommer att fortsätta i evighet utan slut.
Sarah Hadalin är 24 år och beduin. Hon bor i beduinbyn Um el-Kher utanför staden Yatta på södra Västbanken. Sarah har läst sociologi på universitetet och hennes man är ingenjör. Paret väntar sitt första barn. Den israeliska bosättningen Karmels rader av likadana vita hus med röda tak ligger idag bara ett tiotal meter från beduinernas bostadstält i Um el-Kher. Beduinerna får inte tillstånd att bygga hus, och gång på gång demoleras de som de ändå bygger upp, av israelisk militär. Bosättarna bygger också hus utan tillstånd, men de demoleras inte. När vi är i Um el-Kher ser vi två nya cementgråa hus i Karmel, en länga med tio hus har fått nya tak och arbete med en ny väg till bosättningen pågår.
— När vi ser att bosättarna bygger nya hus känns det väldigt tungt för oss, säger Sarah.
Utanför tältet där vi sitter med vårt te och pratar, betar getter. En mager åsna står bunden vid en påle och beduinbarnen springer barfota över den dammiga, torra marken. I bosättningen är slätten asfalterad och bosättarnas bilar är nya och blänkande. Bosättarna vattnar sina blommor, medan beduinbyn lider svårt av vattenbrist, särskilt under den långa varma sommaren. Kontrasterna är svåra att greppa. Sarah pratar bra engelska, men hon förstår inte ordet ”ockupation”.
— Hur är det att leva här, i Um el-Kher, i Yatta, för er? Hur är det med israelerna?, frågar jag.
— Bosättningarna innebär stora problem för oss. Varje vägspärr är ett problem. Ibland när jag studerade hände det att jag inte fick passera vägspärrar och därför missade tentor, säger hon.
Jag frågar henne om hennes drömmar för sig själv, hennes familj och beduinerna.
— Jag drömmer om att hitta ett jobb, det är svårt här. Jag önskar att jag kunde resa och uppleva trevliga saker. För beduinerna Um el-Kher drömmer jag bara om fred och ett lyckligt och tryggt liv, säger Sarah.
Ayatt al Jaabari är 26 år och arbetar som lärare i naturvetenskap. Hon volontärarbetar också på ett mediecenter i Hebron där hon lär sig att göra dokumentärfilm. Vi är på familjebesök och Ayatts bröder plockar fram udda stolar och skeva pallar som de ställer i en ring utanför huset där familjen bor, medan de serverar oss hett, sött te.
— Ockupationen är väldigt komplex. Den gör det svårt att studera, att arbeta. Under ockupationen är allt svårt, säger Ayatt.
För omkring ett år sedan blev Ayatt attackerad av bosättare som slog henne med en sten i huvudet så att hon blev medvetslös, berättar hon. Området Wadi al Kh´ssain, där familjen al Jaabari bor, ligger granne med den stora bosättningen Kiryat Arba. Ayatt säger att hon vill fortsätta vara stark och hoppas på att situationen ska ändras en dag. Jag frågar vilka förändringar hon drömmer om.
— Först av allt vill jag hitta ett bra arbete. Det är svårt med pengar i Hebron. Jag drömmer också om att resa. Jag älskar att resa, men jag har bara sett Hebron. Jag har inte ens varit i Jerusalem. Jag vill resa till Europa och till Amerika. Jag drömmer om att se världen, säger hon. Om man ser omvärlden kan man kanske förändra situationen, förändra ockupationen, förändra stängningen av Västbanken; det som gör livet svårt för oss. Min dröm är frihet! Frihet! Al hurriya! Kanske… kommer saker att förändras i framtiden. Men det är svårt, lägger hon till.
