Katastrofer och hopp

Israelisk lag förbjuder egna medborgare att arrangera ceremonier för att minnas den dag som av palestinier kallas al-Nakba, katastrofen. I östra Jerusalem träffar vi följeslagare Cedar Duaybis, från den kristna palestinska organisationen Sabeel. Cedar berättar sin familjs historia om flykten 1948. Innan dagen är slut har vi även varit i Sderot i södra Israel. Där möter vi Eric Yellin från den israeliska fredsorganisationen Other voice.

– ”Kom Cedar, vi måste gå. Vi är tillbaka om några dagar. Här är inte säkert längre.” Det var vad min far sa för 68 år sedan.

Vi följeslagare lyssnar till en föreläsning med Cedar Duaybis, idag en drygt 80-årig palestinsk kvinna. Hon var tolv år när familjen tvingades fly från sitt hem i Haifa utanför Tel Aviv 1948. Cedar som är kristen palestinier representerar den befrielseteologiska organisationen Sabeel. [1] Vi är i Sabeels lilla lokal i den ockuperade östra delen av Jerusalem.

I korthet sammanfattar jag Cedars berättelse som hon berättar den för oss:

Gamla Haifa låg på norra sluttningarna av berget Carmel. Familjens hus låg vid det som då hette, översatt, Bergsgatan. Efter 1948 ändrade israelerna namnet på gatan till Sionistavenyn, enligt Cedar.

Cedar berättar om hur hon, hennes storebror och hennes far flydde den 22 april 1948 när de sionistiska angriparna lät en tunna sprängmedel rulla utför gatan. Tunnan träffade familjens hus. Resultatet blev ett stort hål i väggen. Angriparna släppte ut olja och bensin på gatorna och tände på. Prickskyttar sköt på dem som försökte släcka elden, minns Cedar.

Familjen återförenades i Nasaret dit Cedars mor och lillasyster tidigare tagit sin tillflykt.

1958, efter tio år, fick Cedar och hennes familj tillstånd att besöka det gamla hemmet i Haifa under en dag. Då bodde tre judiska flyktingfamiljer från Polen i huset.

– Flyktingarna sa till oss: ”Vi fick huset av regeringen när vi kom till Israel. Vi visste inte att huset ägdes av någon annan.” De polska flyktingarna var ledsna för vår skull, men de kunde inget göra åt situationen, säger Cedar.

Cedar är idag israelisk medborgare men får inte återvända till området där barndomshemmet finns.

Idag har Israel en lag som förbjuder minnesceremonier om det som palestinierna kallar al-Nakba, katastrofen, som tvingade dem hemifrån 1948, Nakba-lagen. [2][3] Det är förbjudet att genomföra minnescermonier om Nakba på Israels nationaldag. Det är också förbjudet hela året att använda statliga pengar för kulturarrangemang och liknande som knyter an till Nakba.

– Idag kan vi bli straffade om vi organiserar en minnesstund på plats där våra byar låg, säger Cedar. [4] [5]

Hon fortsätter:

– Först efter Osloavtalen på 1990-talet började bland annat politiker och medier tala om att det finns palestinier i Israel. Tidigare hade israeler försökt radera vår identitet i olika sammanhang. Innan dess upplevde vi att vi inte fanns, vi existerade inte. Katastrofen 1948, al-Nakba, var inte bara en fördrivning, det var också ett försök att utplåna palestiniers identitet. Och det pågår än idag. Israelerna lär våra barn sin historia medan vår palestinska historia är förbjuden i skolorna, säger hon som svar på en fråga. [6] [7]

Cedar säger att hon är glad för Följeslagarprogrammets engagemang för fred, och avslutar mötet med en uppmaning som känns igen:

– Kom och se, åk och berätta.

Senare på eftermiddagen besöker vi följeslagare Sderot, staden vid kanten av Gaza. Sderot är orten som stundtals plågas av Hamas raketbeskjutning från Gaza.

I Sderot lyssnar vi under en timme på Eric Yellin från den israeliska människorättsorganisationen Other voice. [8] Jag upplever att organisationen ger hopp om en ljusare framtid för de båda folken i landet. En framtid där de lever i harmoni, sida vid sida med varandra. Other voice är en motkraft, om än för tillfället svag röst, mot de israeler som förordar utplåning eller ockupation av palestinierna.[9] Men det får bli en annan berättelse.