Klockan är fem på morgonen och min kollega har förberett frukost inför dagens arbetspass. Jag befinner mig i Jayyous, en liten by på Västbanken som drabbats hårt av murens dragning. Majoriteten av byns mark ligger på motsatta sidan muren.
Idag följer jag med Linn från Norge och Susanne från Schweiz för att övervaka en jordbruksgrind. En jordbruksgrind är en öppning i muren där bönderna kan passera ungefär en timma på morgonen och en timma på eftermiddagen för att komma till sin mark på andra sidan muren och bruka den. Muren här utanför Jayyous är inte de facto en mur utan ett staket med en bred buffertzon runt. Idag passerar ett tjugotal människor, åsnor, traktorer och kärror förbi soldaternas granskning. Det går lugnt tillväga.
Problemet nu för tiden är inte att passera om du har ett tillstånd, svårigheten ligger i att få just detta tillstånd. Tillstånd att bruka familjens egen mark. Jordbruksgrinden utanför Jayyous är bara en av de 630 hinder för rörelsefriheten, inklusive 93 bemannade vägspärrar[1] som begränsar och, i viss mån, definerar livet på Västbanken. Betänk att Västbankens area motsvarar drygt en fjärdedel av Smålands.
Jag lämnar mina kollegor i gryningen, det är dags för min lediga dag. Fram på förmiddagen passerar jag gåendes en vägspärr för att ta mig in i Israel. Två timmar senare ligger jag på stranden i Tel Aviv. Jag behöver inte köa för att ta mig till andra sidan, jag behöver inte oroa mig för att bli tvingad att vända tillbaka, allt i kraft av mitt svenska pass. Kontentan av att jag enkelt kan ta mig ur ockupationen är att jag inte kan förstå den fulla vidden av att leva under densamma. Känslan av att vara under ockupation har börjat ta ut sin rätt efter några veckor på Västbanken och jag åker till Tel Aviv för att komma bort från denna känsla. För att komma bort från vägspärrar, kontroller och soldater. För att undkomma ockupationen åker jag till ockupationsmakten. Jag säger det igen: För att undkomma ockupationen åker jag till ockupationsmakten.
I Tel Aviv kan jag ta en öl, jogga på stranden och gå på bio. Livet här ter sig vid första anblick som livet i vilken lite större stad i västvärlden som helst. Men de israeliska ickevålds- och fredsaktivister jag talat med säger att ockupationen av Västbanken skadar det israeliska samhället. De menar att det inte går att bygga en sund identitet som ockupant. Deras främsta argument för att ockupationen måste upphöra är att den skadar det israeliska samhället likväl som det palestinska. Jag har en känsla av att människor i Israel är rädda. I valet mellan att se sig själv som ockupant eller offer är det kanske lättare att välja offerrollen. Med andra ord låter man rädslan paralysera och förblinda en för vad som sker på andra sidan muren.
Muren gör det inte lättare för palestinier och israeler att mötas. Om man inte kan mötas hur ska man då kunna se varandra? Men om jag ska vara ärlig så är jag inte mycket bättre. När människor här undrar vad vi tycker om Israel orkar jag idag inte tala om vad jag ser på den palestinska sidan av muren. Jag svarar att här är varmt. Medan jag tar mitt andra dopp i Medelhavet för dagen och andas frihet tar bönderna i Jayyous sig igenom muren igen för att återvända till sina hem.
