Ibland är de simplaste svaren de riktiga. Jag funderar på de goda historierna, de som motsäger våld, ilska och vedergällning. Kan det vara så simpelt att det bästa sättet att kämpa mot hat är med kärlek?
Jag sitter på baksidan hemma i vår trädgård som sakta håller på att förvandlas från grå till grön. Sommaren är här, det kvittrar, grönskar, knastrar, blommar. Tankarna vandrar i takt med solen. Det känns så sant det som en vän sa häromdagen, att när du kommer till Palestina kan du skriva en bok, men efter tre månader är det svårt att ens få ihop en kort artikel. Ju mer jag lär mig desto mer förstår jag att jag inte förstår.
Det lättaste är att skriva om det som smärtar, det ligger så nära. Om hatet, om oförståelsen, om våldet. Men det är också det ni redan antagligen vet. Jag vill att ni också ska veta att här finns enorma mängder kärlek. Jag har aldrig tagits emot så kärleksfullt som här i Palestina, här på Västbanken, här i Jayyous. I hav av smärta och oförståelse finns också fantastiska glimtar av hopp och värme.
Jag tänker på vår granne Sheima’, tolv år, och hennes lillasyster – hur hon springer ut på gatan varje gång hon ser oss, för att hälsa, prata lite engelska och bjuda in oss på te. De vill gärna ge oss presenter och pyssla om oss trots att de själva knappt har råd med skor. ”Välkommen in, kom!”. Sheima’ vill bli läkare när hon blir stor och vi ritar teckningar om glada dagar tillsammans.
Vår granne på andra sidan getterna, Anwar, ville plugga geografi och läser också engelska hemma på rummet. Hon vill också öva så fort hon får tillfälle. Hon är 21 år och har en jordglob och en atlas som vi tittar i tillsammans och pratar om olika länder. Hennes ögon glittrar och vi skrattar ofta tillsammans. Hennes skratt är liksom pärlande och får mig ofta att må bättre. Hon är bäst i byn på att baka, hon brukar bli anlitad till fester och bröllop för att baka tårtor och kakor. Ändå är situationen svår nu för familjen – pappan sitter i fängelse och de har inga andra inkomster. Därför har hon förlovat sig med en två år äldre kille i en annan by. ”Det är svårt, men vad ska man göra?”, säger hon. Hon ler fortfarande men det når inte riktigt hela vägen till ögonen. Hon har väntat på en annan kille i flera år. De är kära men han har inget jobb och inget hus så det går inte. Han måste kunna försörja henne om föräldrarna ska gå med på det. Faktiskt får de inte träffas alls. Anwar ser honom ibland från fönstret. Kärlek under ockupation och patriarkat.
Fåglarna kvittrar fortfarande, solen lägger sig ner mot horisonten, sakta blir skuggorna längre från kvinnorna som rensar bönor på trappen intill och hönorna som spatserar på staketet. Jag borde vattna tomatplantorna.
Jag tänker på Noor som också bor här i Jayyous, som öppnade internetkafé för att föra världen närmare byn och byn närmare världen. Med hopp om en annan framtid, en tid utan militärer som bryter sig in och tvingar alla pojkar som spelar dataspel att lägga sig på golvet under automatvapenhot, en tid där livet har plats att leva och ungdomen rum att vara ung. Han tvingades stänga. Ingen vågade komma längre efter tredje fjärde gången militären invaderade. Men han hoppas fortfarande och önskar sig fortfarande ut och mer.
Jag tänker på Abu Azzam, mannen som äger vårt hus och som alla verkar känna i hela Palestina. Han kallar mig och de andra i mitt team för sina barn. Han kommer ofta förbi och ger oss hemlagad mat och apelsiner och önskar att vi åt mer. ”Varför äter ni ingenting? Ät mer!”. Han ler alltid och jobbar varenda dag trots att han är fyllda 70 år. Han är en av de största kämpar jag träffat. Hans land är på väg att tas ifrån honom en andra gång nu på grund av en bosättningsexpansion, hans älskade citron- och apelsinträd, hans grönskande mispellundar. Ändå har han alltid tid för oss, aldrig ett negativt ord. ”Min dotter, kom alltid tillbaka, du är alltid välkommen.”
Min kollega kommer ut för att vattna tomaterna och frågar om jag vill ha en kopp te innan vi ska ha möte. Plockar in tvätten. Den luktar getter.
Jag tänker på morgonens observation vid gränsövergången i Taybe. Där är situationen värre än det mesta jag sett. Palestinska arbetarfacket tillåts inte att organisera köandet där som vid andra gränsövergångar, så det är fullt kaos. På två timmar innan solen har gått upp passerar nära 6000 människor på väg till jobbet i Israel. Det är kallt, fullt med skräp, trångt och illaluktande, trängande, klaustrofobiskt och stressande. Du kan nästan ta på frustrationen i luften och irritationen när män klättrar ner under taggtråden för att ta sig in i kön mellan gallren, rädslan och ilskan i skriken när tryckandet och pressandet mot vändkorsen blir för hårt. Kvinno- och mansröster ropar ”Skynda! Sluta! Backa! Skynda!” eller skriker bara rakt ut av smärta eller oro. Jag tänker på om det varit mina föräldrar. Om det var jag. Jag kommer aldrig att glömma blickarna jag får från ”buren” där de köar –fientliga, nyfikna, tomma, trötta. De som skriker ”TA KORT! GÖR NÅGOT!”
Men på detta ställe som hela världen tycks ha glömt finns också vänligheten och hjälpsamheten. När den humanitära ingången stängs efter fem minuter börjar folk klättra istället. Unga män med märkesjeans och sneakers och äldre män i kostymbyxor. Ibland fastnar någon i taggtråden med luvan eller ett byxben. Då klättrar någon av de yngre upp och drar varsamt bort taggtråden. De hjälps åt att lyfta över de svarta plastpåsarna och kylväskorna med dagens lunchlåda för varandra, den som klättrar in i buren räcker den till mannen nedanför. Männen i kön ger instruktioner. ”Ta det försiktigt, lyft knät lite mer, akta.” Även i den största förnedringen hjälper många varandra, ser efter så att alla klarar sig.
På vägen hem blir vi bjudna på falafel och välkomnas tillbaka.
Under en tårgasattack i byn Tuqu’ står vi i ett bostadsområde och pratar med Jamila som är orolig för sina barn och för att soldaterna ska ta sig in i hennes hus. Huset hamnar precis i skottlinjen mellan de stenkastande unga männen och soldaterna. Hon låser om barnen. Soldaterna och pojkarna formaterar sig fram och tillbaka, tårgas skjuts, stenar kastas. Så återvänder hon ut till oss. ”Vill ni ha te?”.
Solen har gått ner här hemma nu, fladdermössen flyger över åkern på andra sidan huset. Jag kommer att tänka på frågan från en bekant på besök häromveckan. Om det är så att förtrycket mot människor här faktiskt gör gästfriheten och kärleken än större. Kanske är det faktiskt så.
Fotografier
1. Sheima’ på följeslagarnas innergård i Jayyous. Foto: EAPPI.
2. Vägspärren Taybe en tidig söndag i mars. Foto: Kukka Ranta.
