Jag sitter hemma hos en kristen palestinsk familj i Beit Hanina och äter taboule och pratar politik. ”Vi ska iväg till Galiléen! Det går bara inte att vara i Jerusalem över påsk, det är alldeles för mycket problem”, säger min värd. Jag tänker tillbaka på palmsöndagen två dagar tidigare, på de tusentals pilgrimer och lokala kristna som gått i procession nedför olivberget och in genom Lejonporten. Men även på alla dem som blev vägrade att komma igenom vägspärren när deras tillstånd att resa in i Jerusalem blev försenade eller nekade.

De senaste åren har påskveckan i Jerusalem kantats med polisbrutalitet. Oron bland många kristna var stor för att samma sak skulle hända i år igen. [1] Att den judiska, och både den gammel- och nykalendariska kristna påsken inföll under samma vecka, gjorde att många i år förväntade sig det värsta.

Ett tomt torg i Jerusalem under påsken.Under denna påsk uppstod inga större problem för pilgrimer och lokala kristna, detta troligtvis eftersom polisen stod under övervakning av Högsta domstolen efter fjolårets oroligheter.[2] Oroligheterna har under påskveckan istället varit mer begränsade till de muslimska kvarteren och runt Haram Al-Sharif/Tempelberget. Ledare för tempelrörelsen, en judisk extremistisk rörelse som vill bygga upp ett nytt judiskt tempel där al-Aqsamoskén står, hade utlyst att deras sympatisörer skulle strömma in och fira påsk där, och när judiska extremister tog sig in på al-Aqsa området utbröt våldsamheter mellan muslimer och israelisk polis, något som kantade hela påskveckan. [3]

Under påskafton, den heliga eldens högtid[4], vilket är en av de största högtiderna för en majoritet av palestinska kristna, gick det också relativt lugnt till, speciellt när det kristna kvarteret, som fyllts av pilgrimer under hundratals år, gapade tomt. Så har det varit under de senaste fem åren, sedan den israeliska polisen började spärra av den gamla delen av staden för kristna under påskveckan.

”Det brukade vara fullt med pilgrimer där, men de senaste åren har det varit tomt, förutom många poliser” berättar Yosef Maher, en kristen palestinier som arbetar för Kyrkornas världsråd, för oss när han visar ett äldre fotografi på ett överfullt torg framför Uppståndelsekyrkan.

Dessutom har få kristna från Västbanken fått inresetillstånd  i år, vilket märktes under de olika processionerna där leden var tunna och väldigt få kyrkor och scouttrupper var på plats. Många kristna valde också att inte utnyttja sina inresetillstånd då endast en familjemedlem fått tillstånd att komma till Jerusalem över påsk.

På påskafton står jag och min tyska följeslagarkollega på taket till Uppståndelsekyrkan, där de lokala kristna traditionsenligt samlats för att ge plats åt pilgrimer som samlats inne kyrkan i väntan på den heliga elden. Elden sägs mirakulöst uppstå efter att den grekisk-ortodoxa patriarken går in och ber i kryptan i Uppståndelsekyrkan.

Nu är det mest pilgrimer på taket som köpt dyra biljetter för att garanterat få en plats nära kyrkan. De lokala kristna samlas fortfarande där, men är begränsade till en liten plätt om ungefär 50 kvadratmeter.

De palestinska kristna kommer dansandes in i kyrkan under oss, till trummor och sång, och fortsätter sedan upp på taket där de står tätt packade, men fortsatt dansande och sjungandes i glädje i väntan på den heliga elden. I den grekisk-ortodoxa delen där vi står är det betydligt lugnare med framförallt grekiska pilgrimer, som gör allt från att be till att sitta längs med staketet runt taket småsovandes. Det är också betydligt luftigare med märkligt lite folk, om man jämför med den armenisk-ortodoxa delen, som är avskild för att undvika de bråk som lätt uppstår mellan de två ortodoxa grupperingarna.

Yosefs berättelse om det tomma torget framför Uppståndelsekyrkan stämmer väl in också i år, för allt jag ser är ett 50-tal poliser och ett dussintal soldater som inte ser helt nöjda ut när jag kollar ner från taket. Jag ringer min kollega som står vid Jaffaporten, där det står tusentals pilgrimer från hela världen och väntar på att komma in istället.

De få som är lyckliga att komma in till den gamla delen av staden har köat sedan klockan tre på natten, och folk som kom vid klockan sex på morgonen har inte kunnat komma in. När jag ringer min kollega är klockan två på eftermiddagen. Solen, den 35-gradiga värmen och avsaknaden av skugga och vatten leder till att folk svimmar av värmeslag. På taket finns inte heller någon skugga, men i alla fall vatten.

Plötsligt hörs ett jubelrop nedifrån kyrkan och alla vaknar till. Vi ser en man komma uppspringandes för trappan med en fackla i handen. Elden sprids som en löpeld mellan allas ljus och facklor.

Efter att alla fått del av elden strömmar pilgrimer och kristna ut till utgången från taket. Det blir en lätt hätsk stämning när många människor försöker pressa sig fram genom den lilla korridoren och porten i grekisk-ortodoxa patriarkatet som taket till Uppståndelsekyrkan ligger i. Jag får använda all min kraft för att skydda en kortvuxen grekisk dam från att bli nedtrampad. Men slutligen kommer vi äntligen ut och jag får en klapp på axeln av en grekisk-ortodox präst.

Glädjen är stor på i de smala gränderna i det kristna kvarteret. Framför varje liten affär brinner det ett ljus med den heliga elden. Inom några timmar kommer den också brinna över hela världen med hjälp av specialchartrade flygplan ända till Ryssland och USA, men också över hela Mellanöstern där kristna har mottagningceremonier i sina kyrkor. Med den heliga elden kommer ett budskap om fred och om att vi alla kan stå upp tillsammans för att sprida elden. Vad säger då att vi inte kan göra det med freden också?

Pilgrimer samlas i Jerusalem för att fira påsk.

Bilder

1. Bild tagen från taket på det tomma torget, med många poliser framför Uppståndelsekyrkan. Foto: David Jakobsson
2. Palestinska kristna dansar in i Uppståndelsekyrkan. Foto: Juhani Valkama

Fler rapporter