Hebron är en stad med 160 000 invånare, belägen på södra Västbanken. Husen ligger utspridda som vita, fyrkantiga sockerbitar över det kuperade landskapet och de flera tusen år gamla gatorna och gränderna som utgör stadens kärna, myllrar ofta av liv.
Men gatorna myllrar också av en massiv militär närvaro. Den israeliska fredsrörelsen har gett Hebron smeknamnet ”helvetet” på grund av att stadens invånare lever med konflikten som sin granne och hotet om våld närvarande varje dag. Längs den linje som skär staden i två delar trampar alltid mellan 500 och 2 000 israeliska soldater med bruna eller svarta kängor.
Jag har kommit hit för att arbeta som ekumenisk följeslagare genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, förkortat EAPPI. EAPPI har sju team på olika orter på Västbanken, som alla arbetar med att försöka dämpa våldet samt främja respekten för internationell rätt i Israel och Palestina. Gerry från EAPPI:s Hebronteam nummer 34 möter upp oss i team 35 i Jerusalem för den första resan till Hebron. Jag har många bilder i huvudet av hur staden ska vara, bland annat efter att ha sett den svenska dokumentären ”Välkommen till Hebron”; av en sandfärgad stad, kryllande av soldater och vägspärrar, fruktstånd och flickor med sjal.
Men Hebron är inte en sandfärgad stad. Husen som ligger utspridda över landskapet är vita och huvudgatan som ringlar genom kärnan av staden är full av rop och skratt, lukt och färg. Affärsinnehavarna och deras barn ropar ut sina varor och priser och välkomnar oss in i sina butiker, och till Hebron. En lugn dag i Hebron är inte som en lugn dag någon annanstans. Om du strosar på huvudgatan, hälsar på en vän, köper en näve nötter, och mot all förmodan inte ser någon soldat eller hör något oroväckande ljud, påminns du ändå oavbrutet om stadens otrevliga smeknamn “helvetet”, genom det skräptyngda galler som utgör ett märkligt tak över stora delar av gamla stan.
Mitt igenom Hebron skär sedan tretton år en svårpasserad linje. Innanför linjen råder israelisk kontroll och den majoritet av palestinier som bor här har stora problem. Här slår sig starkt religiöst och ideologiskt motiverade israeliska bosättare till ro, på gator som palestinier inte längre får beträda. Bosättarna försöker inte dölja hur gärna de vill ha bort sina palestinska grannar, och de palestinska familjerna lever under ett ständigt hot om våld och trakasserier, som militären ofta väljer att förbise. Linjen som skiljer zonerna åt skär mitt igenom staden, och från de israeliska husen slängs det ner vätskor, ruttet kött, matrester och sopor som faller på de palestinska kvarteren. Militären har istället för att se till att trakasserierna slutar, valt att sätta upp ett galler för att skydda palestinierna från trakasserierna.
En av uppgifterna vi har som ekumeniska följeslagare i Hebron är att fem dagar i veckan följa palestinska skolbarn till Cordobaskolan, som är belägen inne på det område som kontrolleras av israelisk militär. EAPPI:s närvaro vid skolan har under åren gett en tydligt lugnande effekt. Vi ska också besöka och ge stöd åt de palestinska familjer vars bostäder ligger i eller nära den israeliskkontrollerade zonen, samt lyssna till människors berättelser och försöka förstå hur det är att leva under en ockupation som aldrig tycks ta slut.
