Nu har mer än halva tiden gått av de tre månader som jag ska tillbringa i Israel och Palestina. Upplevelserna har varit många och kontrasterna stora. Jag har också haft mina första lediga dagar med besök av familjen och sköna dagar på stranden i Tel Aviv. En välbehövlig vila men också en påminnelse om de stora skillnaderna i detta land. Att börja dagen med att dricka te i ett tält i South Hebron Hills och avsluta samma dag på ett modernt hotell vid Medelhavets strand skapar viss förvirring.
De minnen jag kommer att ta med till Sverige handlar inte främst om politik och ockupation, de handlar om möten med människor. Den gästfrihet och glädje som möter oss här är svår att beskriva. I byarna runt South Hebron Hills dricker vi många koppar sött te och äter god mat. Trots att fattigdomen är påtaglig bjuder man på det man har. Innan frukost brukar jag ofta ta en morgonpromenad i Yatta. Skolbarnen på väg till skolan frågar mig ”What´s your name?” och ”How are you?”. Vuxna på väg till jobbet säger ”Sabah al kher” (god morgon) och ler mot mig. Vid ett flertal tillfällen har jag blivit bjuden på te eller kaffe och ibland frukost hos familjer. Även om det ofta är svårt med språket är det alltid trevliga stunder tillsammans.
Många har problem att förstå varför jag promenerar i Yatta. De undrar vart jag är på väg och vill gärna ge mig skjuts dit. Promenader som motionsform är inte så vanligt här i Palestina. På skolgårdar däremot spelar barnen gärna volleyboll och fotboll. Flera gånger under mina morgonpromenader har jag haft förmånen att besöka skolor. Innan det är dags att starta lektionerna ställer alla elever upp sig på skolgården och gör morgongymnastik. Några elever läser ur Koranen och tar upp ett eget ämne som de läser för alla och efter inspektion av kläder, frisyr och hygien går barnen till sina klasser.
När jag sedan dricker kaffe med rektorn och lärarna får jag en möjlighet att berätta om följeslagarprogrammet och vad vi gör i Yatta och South Hebron Hills. Under en vecka i Yatta fick vi uppleva förberedelser inför ett bröllop. Här brukar man ha fest flera dagar innan bröllopet och i vårt kvarter firade brudgummens familj med musik och dans under tre kvällar innan bröllopsdagen. Männen firade på ena sidan av huset och kvinnorna på baksidan. Hög musik spelades under hela kvällen och en kväll blev vi inbjudna till en grannes tak för att se festligheterna från andra sidan av gatan.
Nästa kväll gick jag och min finska kollega Matti förbi på gatan och blev inbjudna på kaffe. Eftersom alkohol är förbjuden i Yatta är kaffe den starkaste dryck som brukas för att släppa loss. Musiken var hög och det var trångt på dansgolvet. Vi blev inbjudna till dansen men vi nordbor var lite avvaktande. När vi sedan mer eller mindre blev uppdragna på dansgolvet dröjde det inte länge innan vi stod i centrum och svettades i våra västar. Vi försökte härma dansen och det var en mycket speciell upplevelse.
På bröllopsdagen bjöd man in till lunch hos brudgummens familj. Alla som passerade på gatan fick en inbjudan till familjen att äta mansaf, en palestinsk specialitet med ris och får- eller getkött. Även denna dagblev Matti och jag inbjudna, denna gång till en god lunch. De kommande dagarna fick vi möta många glada blickar och höra trevliga kommentarer av folk i grannskapet. Vi har nyss upplevt Eid al Adha som är en av de större högtiderna i det muslimska samhället (1).
Tidigt en morgon hörde vi hur det ljöd av barnsång från högtalarna i moskén. Alla i staden samlades i moskéerna tidigt för Eidbönen och barnen som klätt sig i sina finaste kläder sjöng högt och länge. I samband med denna högtid brukar man slakta ett djur. Detta görs som en symbol för Abrahams villighet att offra sin son Ismael som vi kan läsa om i Bibeln och Koranen. Vi fick en inbjudan från en grannfamilj att delta i denna ceremoni. En ko offrades och vi fick tillåtelse att fotografera när grannar och alla i familjen var samlade, både unga och gamla. Vi kunde se stoltheten hos familjemedlemmarna vars ko slaktats enligt den traditionella metoden dhabiha som innebär att halsen skärs av med en kniv (2). Metoden kan ses som blodig men verkar naturlig för alla närvarande utom för oss som är ajnabi, det vill säga utlänningar. Grannar gratulerade och vi förevigade händelsen med våra kameror. Köttet från kon delas enligt tradition ut till fattiga, släkten och den egna familjen.
Det är lätt att göra misstag när man kommer till en ny kultur och miljö. Under vår tid här har vi försökt lära oss hur vi ska bete oss men ibland går det inte som vi tänkt oss. En gång hade vi inte tid att göra ett ordentligt besök i en by och stannade därför bara för att säga hej. Det var inte uppskattat att vi avfärdade inbjudan att stanna för att äta middag. Vi har också lärt oss att man inte bör hälsa på folk när man sitter och äter tillsammans. Det förväntas inte heller att man pratar under måltiden.
Fotografering är också känsligt i stora delar av Palestina, speciellt i byarna. Kvinnor vill ofta inte vara med på bild, men även män har svårt att förstå varför vi ska fotografera överallt. Jag har ibland fått svaret ”Det är OK men inte bra” när jag frågar om jag kan använda kameran. Möten med människor samt upplevelsen av naturen och mötet med historien i dessa trakter genom gamla kloster, kyrkor, ruiner, grottor och andra byggnadsverk har berikat mitt liv på ett positivt sätt.
Sedan finns förstås en sida som inte går att blunda för. Ockupationen innebär att människor inte kan leva det liv som de flesta på jorden önskar; att leva i lugn och ro med sin familj, ha ett jobb som ger inkomst och möjliggör ett gott liv och att kunna röra sig fritt i sitt eget land.
