När den makt som ska ta hand om mig inte gör det och när mina mänskliga rättigheter till beskydd och omsorg inte tillgodoses, så kan jag reagera på olika sätt. Många av de palestinier jag möter väljer att lägga sina liv i Guds händer. Inshallah, om Gud vill, är nog en av de mest vanligt förekommande arabiska fraserna jag hör. Men jag kan också välja att lägga mitt liv i mina egna händer. Det har Sahar, Nawal och Maryam gjort och om dem vill jag berätta.
Den fjärde Genèvekonventionen tillkom 1949 för att skydda civila i krig. Konventionen fastställer bland annat att civila personer, som lever under väpnad konflikt eller under ockupation av en stat i vilken man inte är medborgare, har rätt till skydd av den ockuperande makten. [1]
I och med att Israel skrev under den fjärde Genèvekonventionen 1949 så har de också gått med på det ansvar som detta innebär, att skydda de civila som lever i det ockuperade territoriet, inklusive östra Jerusalem. Östra Jerusalem är dessutom enligt Israel annekterat, vilket innebär att de israeliska myndigheterna har full kontroll, både civilt och militärt, och fullt ansvar för alla som bor där. [2]
I östra Jerusalem med omnejd så innebär detta ofta problem. Under min tid som följeslagare har jag mött många som berättar för mig om hur barn stoppas på väg till skolan av soldater som kroppsvisiterar dem och tittar igenom deras väskor. [3] Jag har sett otaliga rivningar av hus som sker utan att varning eller order har delgetts de som levt i husen. [4] Jag har träffat människor som sedan muren började byggas i början av 2000-talet inte längre har tillgång till marknader och arbetstillfällen i Jerusalem. [5]
Sahar Abbasi, Nawal Bakarat och Maryam al-Jahalin har alla tre på olika sätt engagerat sig för att komma åt de problem som deras samhällen står inför och inte får hjälp med av de israeliska myndigheterna.
Sahar Abbasi är i 40-årsåldern och har levt hela sitt liv i området Silwan som är ett av de mest utsatta i östra Jerusalem. Hon berättar att över 100 hushåll hotas av husrivningar [6], att israelisk militär sätter upp temporära vägspärrar och att barn har svårt att ta sig till skolan på grund av dessa. [7]
Sahar driver Madaa Centre som samlar barn, unga och kvinnor från området. Jag träffar henne en eftermiddag när skolorna i området har lov och vi sitter i ett rum där barnen är fullt upptagna med pussel och lekar. Centret har kurser för de vuxna kvinnorna i bland annat smyckestillverkning och sömnad. För barnen finns det dansgrupper, konstgrupper, ett bibliotek och en stor samling pussel och spel. Tanken är att kvinnor ska kunna samlas, lära sig nya kunskaper och nya sätt att tjäna pengar. Barnen får ett säkert ställe att vistas och möjligheter att leka och ventilera de känslor som uppstår i och med militärens närvaro. Centret har anställda pedagoger och en psykolog som ska kunna hjälpa barnen att avreagera sig på konstruktiva och ickevåldsliga sätt. [8]
Nawal Bakarat bor i an-Nabi Samwil, en by i den så kallade sömzonen. Sömzonen är den mark som ligger mellan gröna linjen [9] och muren. Att leva i sömzonen innebär att man måste ansöka om tillstånd att få resa in i Jerusalem. Dessa ansökningar avslås i de allra flesta fall och leder till att människorna som lever i sömzonen blir instängda och förlorar tillgång till de arbetstillfällen som finns i Jerusalem. [10]
I an-Nabi Samwil driver Nawal the Feminist Association of the Prophet Samuel. Kvinnorna i samhället samlas i föreningens hus och lär sig liknande saker som på Madaa Centre, för att ha något att göra, för att skapa möjligheter att tjäna pengar, och för att kunna mötas och prata om de problem som finns i sitt samhälle. Jag träffar Nawal i föreningshuset som hon just nu håller på att rusta upp tillsammans med flera kvinnor i föreningen. Kvinnorna erbjuder lunch till turistgrupper som kommer för att titta på profeten Samuels grav som ligger bredvid byn. Kvinnorna brukar ibland passa på att berätta för turisterna om de problem som byn har med bosättare, militärer och polis. Verksamheten de tillsammans bedriver är ofta det enda sättet för dessa kvinnor att tjäna pengar. [11]
30-åriga Maryam al-Jahalin är beduin, och lever i byn Abu Dis utanför Jerusalem. Precis som många andra beduiner har hon och hennes familj blivit tvångsförflyttade. [12] Maryam har studerat på universitet och pratar bra engelska, något som ger henne en speciell ställning bland kvinnorna i samhället.
Barnen i hennes by hade till en början långt att gå till den närmaste skolan, men idag arbetar Maryam på den förskola som nu finns i Abu Dis. Maryam har också samlat kvinnor i 20-årsåldern och bett Följeslagarprogrammet komma på besök. Jag och mina kollegor träffar Maryam och de andra kvinnorna en gång i veckan hemma hos Maryam och pratar engelska tillsammans. Samtalen som jag har med dessa kvinnor går ofta ut på att förstå mer om varandra, att ställa frågor och att reflektera över de osynliga gränser som dessa kvinnor upplever finns på alla nivåer i samhället.
Att lägga sitt liv i sina egna händer på det sätt som Sahar, Nawal och Maryam gör blir för mig en tydlig motståndshandling. När den makt som ska ta hand om dem inte gör det och när deras mänskliga rättigheter till beskydd och omsorg inte tillgodoses så väljer dessa kvinnor att agera konstruktivt för sig själva och i solidaritet med sina medmänniskor.
