När vi hotas av fundamentalister vet vi att vi gör nytta

Hot och trakasserier är inte något fredsobservatörer ska behöva räkna med. Ändå förekommer det, oavsett vilka försiktighetsgärder som tas. Samtidigt är vi privilegierade och bör komma ihåg att de påhopp vi utsätts för är en bekräftelse på att vi lyckas vingklippa den desinformation som propageras från aktörer vars enda mål är att skapa svartvita narrativ. Människor omkring oss är inte lika lyckligt lottade. Medan israelisk militär valde att avfyra ett varningsskott bredvid mig i byn Kafr Qaddum, sköt de en palestinsk nioåring i huvudet.

Vi lägger inte märke till mannen som följer efter oss in de palestinska kvarteren i östra Jerusalem. Det är först när vi når fram till vårt hus som vi upptäcker honom. Han fipplar med mobiltelefonen och tittar i vår riktning. Vi iakttar honom när han vandrar vidare. Han är inte palestinier och passar inte in i omgivningen. Dessutom går han för långsamt och avspänt för att det ska vara normalt. Varken turister eller israeler rör sig i de här kvarteren. Mannen tar höger och stannar bakom en buske, uppenbarligen i tron om att han är skymd från våra blickar. Vi vinkar för att få honom att inse att han är lika väl dold som en struts med huvudet i sanden. Mannen kommer nu snabbt emot oss med sin mobiltelefon framför sig som en sköld. Han frågar vad vi gör här, påstår att vi är i landet illegalt och att vi hatar judar samtidigt som han filmar oss. Det är främst sin egen kamera han pratar med. “Detta är Israels fiender och fiender till det judiska folket,” säger han till kameran och alternerar mellan engelska och hebreiska. Han kräver att få veta vad vi heter, var vi kommer ifrån och att få se våra pass.

Vi besvarar inte hans frågor men bemöter honom artigt och lågaffektivt utan att undvika kameran. Vi blir filmade och fotograferade på daglig basis och att dölja ansiktet eller vända ryggen åt vår förföljare hade enbart gett intrycket av att vi är skyldiga till vad han anklagar oss för. Istället bemöter vi hans anklagelser med motfrågor. “Vem är han?” “Varför filmar han oss?” “Varför är han så upprörd?” När någon filmar oss brukar vi vanligtvis filma eller fotografera dem, men i det här fallet bedömer vi att våra kameror hade bidragit till att situationen hade eskalerat. Dessutom är det inte svårt att räkna ut vilken organisation denne agiterade individ kommer ifrån. Han är inte klädd som en typisk bosättare men bryter på hebreiska. Redan där och då tänker vi Im Tirtzu, en högerextrem grupp som, enligt israelisk domstol, har “fascistiska karaktärsdrag” och som gjort sig känd för sina grova metoder mot oliktänkande, oavsett om de är palestinier, israeler eller internationella aktörer [1].

– Vem är du? frågar jag honom på hebreiska, vilket får honom att tappa fattningen en aning.

Efter nästan nio månader på Västbanken har jag lärt mig att förvirra arga förföljare oftast fungerar. Dessutom blir det svårare att lägga upp en video på Youtube där de “hemska européerna” pratar hebreiska och behandlar situationen som om den är bisarr snarare än skrämmande. Det tar tretton minuter att hitta mannen på Youtube under ett konto som publicerats av Im Tirtzu. Även här anklagar han följeslagare för antisemitism och allehanda andra hemskheter.

Incidenter som denna är inte ovanliga. Under fem månader levde jag i den lilla byn Yanoun utanför Nablus. Yanoun är omgiven av så kallade utposter med israeliska bosättare. Dessa utposter klassas som illegala, inte enbart enligt FN utan även enligt israelisk lagstiftning [2]. Trots detta har den israeliska staten börjat att legalisera utposter i efterhand [3]. Eftersom Följeslagarprogrammet grundar sig på folkrätten interagerar vi gärna med israeler och palestinier som ställer sig bakom de folkrättsliga principerna. Däremot undviker vi interaktion med israeliska bosättare och palestinska aktörer som Hamas i högsta möjliga mån. Under tiden i Yanoun förekom det att bosättare ville bjuda oss på middag i sina hem. När vi vänligt avböjer inviten kallas min kvinnliga vän för “hora” och jag själv för “horunge.” Bosättare i Yanoun har även skrikit att vi bör akta oss när vi befinner oss i Tel Aviv eller Jerusalem. Man lär sig snabbt att artighet och ytterst begränsad interaktion är det bästa vapnet mot verbala påhopp.

För majoriteten av tiden är det just verbala påhopp som vi blir utsatta för. I jämförelse med palestinierna omkring oss är vi privilegierade. Aggressivitet och alla former av beteenden som leder till att en situation eskalerar är således alltid oförsvarbart, eftersom vårt sätt att agera kan leda till reprimander mot palestinierna i vår omgivning. Under sommaren 2019 rapporterade vi från den lilla byn Kafr Qaddum där en demonstration hålls varje fredag. Syftet är att få tillbaka byns mark som beslagtagits av bosättarna i Kedumim [4]. Byborna bränner bildäck för att röken ska göra det svårare för de israeliska krypskyttarna uppe på krönet. Den israeliska militären använder sig av tårgas, gummikulor och skarp ammunition. Min kamrat blir skjuten med en gummikula i axeln under en av demonstrationerna. Hon är inte på något sätt delaktig utan bevakar och rapporterar det som sker precis som journalister från Japan, Turkiet, Palestina och USA som också är på plats. Som fredsobservatörer är vi inga mänskliga sköldar, lika lite som journalisterna omkring oss. Men vid flertalet tillfällen har jag bevittnat hur israeliska soldater använder sig av palestinska journalister som mänskliga sköldar när de rycker fram genom byn genom att hålla dem framför sig så att de palestinska pojkarna ska låta bli att kasta sten på dem.

En fredag i juli viner en kula ner mindre än en meter ifrån mig. Skarp ammunition. Jag står en bit från händelsernas centrum men med god uppsikt över vad som sker. Kulan är avsedd att skrämma mig. Hade skytten velat träffa mig hade hen gjort det. Drygt tio minuter senare hör jag skrik. En nioårig pojke bärs iväg av sina kamrater. Blodet rinner från huvudet. Han har skjutits från 100 meters håll [5].

Detta är min sista reserapport som följeslagare men jag kommer inte att sluta skriva och tala om ockupationen. Jag kommer att fortsätta främja rättvis fred för både palestinier och israeler, även för Im Tirtzu-medlemmar som väljer att anklaga fredsobservatörer för antisemitism.