Jag har varit i Hebron i två veckor nu, som följeslagare med det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). Hebron var den första staden bosättare flyttade till efter att Israel ockuperade Västbanken 1967 och är än idag den enda staden på Västbanken, förutom östra Jerusalem, där judiska bosättare bor i centrala delar. De ungefär 600 bosättarna som bor i Hebrons centrum är under ständigt skydd av minst 500 israeliska soldater[i].
En av bosättningarna heter Tel Rumeida och är byggd på höjden av en kulle mitt bland palestinska hem. Denna bosättning har byggts på ockuperad mark, vilket är illegalt enligt internationell humanitär rätt. Under de senaste åren har många av de palestinska familjerna som bott i området flytt och övergett sina hem på grund av trakasserier och våld från bosättarna och soldaterna. Det fåtal familjer som bor kvar idag har antingen inte råd att flytta eller vägrar att lämna sitt hem av ideologiska skäl.
Som följeslagare är en av våra uppgifter att ge moraliskt stöd till dessa familjer och visa att världen inte har glömt bort dem. Ibland kan vår närvaro avskräcka bosättare och soldater från att trakassera palestinierna. Området omkring Tel Rumeida-bosättningen är inte ett trevligt ställe. För att komma in på området måste man passera bemannade vägspärrar. Alla palestinier kan passera vägspärrarna ut ur Tel Rumeida utan problem, men bara de som har ett skriftligt tillstånd får komma tillbaka in på området. Palestinier i området som jag har pratat med säger att även de palestinier som har tillstånd trakasseras ofta av de israeliska soldaterna. Detta system sätter press på palestinierna att lämna området.
I Tel Rumeida finns det en väldigt synlig militär närvaro. En jämn ström av transportvagnar och jeepar passerar oss och soldater observerar hela området från olika vakttorn dygnet runt. Palestinier och bosättare bor tätt inpå varandra och stämningen är påtagligt spänd. Häromdagen besökte vi en särskild familj i Tel Rumeida för första gången. Vi hade redan pratat med fadern vid ett par tillfällen på den bensinstation utanför Tel Rumeida där han arbetar. Han ser alltid förtvivlad ut, men bad ivrigt att vi skulle besöka honom och hans familj i deras hem.
När vi kommer fram till huset välkomnar fadern oss i dörröppningen. Hemmet är beläget direkt nedanför bosättningen Tel Rumeida. Det finns två israeliska militärposteringar på familjens tak som bemannas dygnet runt. Familjen berättar att de störs regelbundet om natten av israeliska soldater som går fram och tillbaka på taket, spelar musik och till och med fotboll. Familjen består av två föräldrar och sex barn, fyra döttrar och två söner. De har alla växt upp med en ockupationsstyrka på taket.
Enligt internationell rätt har ockupationsmakten en legal plikt att skydda hela civilbefolkningen. Viktigt att betona är att alla palestinier som jag har pratat med inte alls tror att soldaterna är där att skydda dem, utan enbart är där för bosättarnas skull. Den äldsta sonen är hemma när vi besöker familjen. Han är 15 år gammal men hans ögon ser mycket äldre ut. Han ler inte en enda gång under hela tiden vi är där. Förra året anklagades han av den israeliska armén (IDF) för att ha kastat sten på några bosättare och hölls fången i 24 timmar. Hans pappa berättar för oss att han varken fick mat, vatten, eller tillgång till en toalett. Oavsett vad som hände i fångenskapen är pojken uppenbarligen traumatiserad.
Fadern visar oss runt i hemmet. Familjen är fattig och huset är fuktigt med mögel på väggarna. Rummen är dunkla, men det är inte på grund av bristen på pengar. Familjen har täckt fönstren med trä som skydd mot bosättarna som tidigare slog sönder fönstren med stenar och sedan slängde in sopor i huset. Ingen i familjen vågar gå ut när det är mörkt. De är alla under belägring, med soldater på taket och bosättare som gör vad de kan för att tvinga dem att fly. Familjen är varken politiskt eller ideologiskt aktiv, utan råkar helt enkelt bo i ett ockuperat område med fundamentalistiska och våldsamma bosättare som grannar.
Vi går in i vardagsrummet. Den äldsta dottern är där med två kompisar. De unga kvinnorna småpratar, fnittrar och tittar på foton på sina mobiler. Egentligen ser de ut som helt vanliga tonårsflickor, men jag kan varken ignorera metallgallren som sitter för fönstren eller soldatens fotsteg på taket. Jag säger till pappan att han har en vacker familj. Jag vet inte vad annat jag kan säga. Familjen är det enda vackra jag kan se omkring mig. Pappan suger in rök från sin cigarett och tackar mig, men hans ansikte visar fortfarande bara vemod och förtvivlan. Vi lämnar våra visitkort och uppmuntrar honom att kontakta oss när som helst. Vi säger adjö och lämnar huset. Jag kan se soldater på andra tak i området, övervakningskameror vid varje gathörn och strålkastare. Ockupationen är vardag för familjen vi precis besökt och för alla andra palestinier i Tel Rumeida.