När jag kom till Hebron för nästan tre månader sedan var jag beredd på att observera en ockupation på nära håll. Det som jag inte hade insett var ockupationens utsträckning och hur den begränsar livet här.
Alla som jag har pratat med i Hebron är i allra högsta grad påverkade av ockupationen. Vissa aspekter är synligare än andra, såsom vägspärrar, soldater som stoppar och visiterar unga palestinska män på gatan, militärposter, m.m. Den orättvisa behandlingen av palestinierna, jämfört med bosättarna, är också uppenbar i denna palestinska stad med gator på vilka palestinier inte får gå. Ju längre jag har varit här, desto fler aspekter av ockupationen har jag lagt märke till. Det är inte bara palestinier som bor i den israeliska delen av Hebron som påverkas av ockupationen utan även de som bor i den palestinska delen.
Nu när jag har varit här i tre månader har jag lärt känna olika personer bättre. Våra samtal har öppnat mina ögon för mindre synliga aspekter av ockupationen, som möjligheten att resa, till exempel. Jag har då och då rest från Hebron till Jerusalem, en resa som tar drygt en timme med buss. Varje gång jag har varit borta från Hebron undrar folk var jag har varit. När jag säger Jerusalem berättar de hur gärna de skulle vilja resa till Jerusalem. De flesta palestinier i Hebron ges inte tillstånd av den israeliska staten för att åka dit. Många har familj och vänner där som de inte har sett på länge. Ockupationen separerar familjer och begränsar rörelsefriheten.
En annan mindre synlig aspekt av ockupationen är fängelserna. Många män som jag har pratat med har tillbringat flera år i fängelse. Viktigt att påpeka är att jag varken har umgåtts med terrorister eller islamiska fundamentalister, utan med vanliga människor från Hebron. En bekant i 40-års åldern var politiskt engagerad under sina universitetsstudier på 80-talet. Efter att ha deltagit i en demonstration satt han i fängelse i sex år utan rättegång. Liknande fall inträffar idag. För en tid sedan besökte jag en kvinna i en by utanför Hebron vars man sitter i fängelse utan rättegång på grund av att han var aktiv i en lokal organisation för mänskliga rättigheter. Hennes berättelse är inte ovanlig. Jag har tappat räkningen på hur många vanliga män som jag har pratat med som har suttit i fängelse i ett antal år.
Det är svårt för ett samhälle att fungera under en ockupation. Hela ekonomin påverkas. Många män är arbetslösa, och de flesta kvinnorna arbetar inte. Män som är stolta, med stora familjer, berättar för mig att de inte har haft arbete i flera år och givit upp hoppet om att hitta ett jobb. Nästan inga palestinier har ett jobb i området Tel Rumeida i Hebron, som är omgivet av bosättningar. Detta får andra konsekvenser. Jag är inte psykolog men många män verkar deprimerade. Jag märker att flera barn som går förbi mig på vägen till skolan ser sorgsna ut och är tysta.
Ockupationen orsakar många problem i familjen och hemma. I mina tidigare reserapporter har jag försökt att belysa orättvisorna som jag har bevittnat i Hebron. I denna sista rapport vill jag nämna de otroligt starka och modiga människor som jag har haft privilegiet att träffa, både palestinska och israeliska. Jag kommer aldrig att glömma första gången jag lyssnade på Cordoba-skolans rektor när hon pratade med israeliska soldater som vägrade släppa henne och de andra lärarna igenom vägspärren. Hon pratade med dem som om de var skolbarn som inte uppförde sig. Soldaterna var förvånade, generade och släppte till slut igenom alla lärare.
Inte heller kommer jag att glömma mannen som bor med sin familj bakom en bosättning i Tel Rumeida. Hans barn har blivit attackerade, hans olivträd förstörda, hans fönster sönderslagna. Hans reaktion är att bjuda så många internationella personer som möjligt till sitt hem för att lyssna till hans berättelse om sitt liv som palestinier i Tel Rumeida. Jag tänker också på den israeliska fredsaktivisten och filmskaparen som dokumenterar livet i Tel Rumeida, liksom de förra detta israeliska soldaterna som nu arbetar för att ockupationen ska upphöra. Det är nu dags för mig att återvända hem till Sverige. Jag har upplevt många brott mot mänskliga rättigheter här i Hebron men kommer aldrig att glömma de starka människorna som jag har träffat och som inger inspiration och hopp.
