Precis efter att vapenvilan mellan Israel och Hamas ingåtts så deklarerade Israel 400 hektar mark omkring Bethlehem ’statligt land’ med syfte att expandera bosättningar som redan finns samt för att bygga helt nya. Denna konfiskering av mark är den hittills största konfiskeringen av palestinskt land på 30 år [1] och riskerar utgöra ett hinder för upphörandet av ockupationen och fred mellan Israel och Palestina.
Det största missförståndet jag bar på innan jag såg Västbanken med mina egna ögon var att israeliska bosättningar på palestinsk var en relativt perifer företeelse och att dessa ändå spelade en begränsad roll i konflikten. Detta är långt ifrån sanningen. Israeliska bosättningar är spridda över hela Västbanken och vissa huserar så många som 50 000 människor. [2] Kanske är ordet bosättning därför inte riktigt passande, eftersom det för tankarna till en mindre grupp människor. De största bosättningarna kanske därför skulle kunna betecknas som illegala städer istället, då detta mer passande reflekterar den verklighet som faktiskt existerar på marken.
Då land konfiskeras används en tolkning av en ottomansk lag från 1858 som anger att om marken inte använts och kultiverats på några år så tillfaller den staten. Denna lag tillkom med syftet att kultivera så mycket land som möjligt [3], och så långt allt väl kan man tycka. Det kluriga i det hela är dock att bosättare och israelisk militär hindrar palestinier från att använda marken just i syfte att kunna tillämpa denna lag. Detta sker till exempel genom att såga ner eller bränna olivträd, sprida kemikalier eller avloppsvatten på marken så att grödorna slutar växa, eller genom regelrätt hot om eller användande av våld om de beträder marken. [4] Precis sådana incidenter har skett runt om Betlehem, och är en bidragande anledning till att israeliska staten har kunnat konfiskera denna mark som i stort tillhör tre byar; Nahalin, Wadi Fukin och al-Jab’a.
Vi träffar Sheik Nasser i hans hus i al-Jab’a. Han beklagar sig över det trånga huset, över det faktum att han inte har tillåtelse från militären att bygga ut det. Nasser berättar att av 110 hus i byn så har 18 av dem rivningsorder. Välkomstskylten ”Welcome to al-Jab’a”, som hängt vid infarten till byn har rivits då militären ansåg då byborna inte hade tillstånd för den. Sheik Nasser känner att byn redan är de facto konfiskerad då militären inte tillåter honom eller de andra byborna beträda egen jordbruksmark. Om det senaste beskedet säger Sheik Nasser: ”nu kommer de tillbaka för att ta det lilla vi hade kvar – det här gör ont, vår by är som ett stort fängelse”. Konfiskeringen av 400 hektar mark gör att de närliggande israeliska bosättningarna Bat Ayin och Gava’ot kan expandera till den gröna linjen*, på bekostnad av al-Jab’a som blir helt omringat och skärs av från övriga Palestina. [5]
Sheik Nasser tar med oss ut till sin mark och visar en skylt med hebreisk och arabisk text som säger att marken nu tillhör den israeliska staten. Medan Nasser står på sin mark och håller i skylten, säger han med en suck: ”man sparar i tio år för att köpa en dunam** och så kommer de och tar 4000 dunams i ett svep”. Vi åker runt med Nasser i byn och ständigt håller han ut handen genom bilrutan och säger: ”de har tagit det här, och det här, titta här, detta har de konfiskerat, de tog allt, titta där borta, och det med”. Planerna för expansionen av de bosättningar som finns och planerna för nya bosättningar blir tydliga då vi ser de redan installerade vattenledningarna uppstickande ur marken var 100:e meter och elledningarna som står helt redo för att kopplas in.
Vi stannar till vid ett annat hus i al-Jab’a och Nasser introducerar oss till en man vid namn Abu Harras, vars mark också har konfiskerats och vars 1000 olivträd jämnats med markenav den israeliska militären. Då han planterade 1000 nya träd kom militären tillbaka och meddelade att antingen kunde han själv skära ned olivträden eller så skulle militären komma åter med sinabulldozers och dessutom skicka honom en räkning för besväret. [6] Detta trots att Abu Harras har sina papper i ordning och visar oss sin brittiska lagfart för marken tillsammans med otaliga volymer papper över tidigare och pågående juridiska mål över marken, som nu alltjämt kommer gå förlorade i och med den officiella konfiskeringen.
Israeliska bosättningar på Västbanken är illegala enligt Genèvekonventionens 49:e artikel som anger att en ockuperande makt inte ska förflytta sin egen befolkning till det territorium den ockuperar. [7] Men detta är exakt vad som sker, och det resulterar i mindre och mindre mark kvar åt palestinierna. Som Sheik Nasser sa; ”det finns nästan ingen mark kvar, är de inte nöjda förrän vi alla är borta?”. Innan vi lämnar al-Jab’a, säger Sheik Nasser med eftertryck: ”Israel har rätt att försvara sig själv, men det här är inte Israel, och det här är inte försvar”. Vi kan inte göra annat än att hålla med honom.
*Gröna linjen är en gränslinje mellan Israels internationellt erkända territorium och Västbanken. Ursprungligen var det vapenstilleståndslinjen efter 1948 års arab-israeliska krig.
**10 dunams = 1 hektar.
Bilder:
1. Sheik Nasser star bredvid skylten som deklarerar hans mark statligt land. Foto: Patrick Costello.
2. Det finns redan infrastuktur i form av vattenledningar och elstolpar redo för framtida bosättningars behov. Foto: Patrick Costello.
