Strålkastarna från den stora terminalbyggnaden framför bländar i mörkret. Klockan är strax efter 04.00, inte ens minareterna har vaknat. De som står längst fram i kön har dock varit här ända sedan 01.00. Nu väntar cirka 1 500 personer otåligt på att terminalen ska öppna för dagen och börja släppa igenom alla palestinier som dagligen tar sig till Israel för att arbeta.
En man närmar sig med en pappersmugg kaffe i handen: ”Hebrew?” ”No, English”, svarar jag. Det visar sig att mannen framför mig även kan en del engelska. Nasser är hans namn. Han är tvåbarnsfar och har arbetat på fruktplantage i Israel de senaste tre åren. Sex dagar i veckan kommer han precis som 4 000 andra palestinier till terminalen Ephraim utanför Tulkarem för att ta sig till arbetsgivarnas bussar som väntar på andra sidan.
När man väl kommit igenom första grinden tar passagen genom byggnaden cirka 45 minuter. Man går genom fler grindar, metalldetektorer, ID-kontroller och registrerar handavtryck. Men det är kön fram till terminalen som är värst. Kön ringlar fram genom en korridor av galler. Det påminner absurt nog om grindarna och kösystemet fram till karuseller i nöjesparker om man bortser från gallret och att glada barnskratt är utbytta mot trötta suckar. Jag har aldrig sett något liknande. När terminalen öppnar och grindarna långsamt börjar släppa igenom människor en och en blir situationen desperat, alla vill fram så fort som möjligt. Hinner man inte igenom terminalen före klockan 07.00 är risken stor att man inte får något arbete och förlorar den så viktiga dagsinkomsten.
Det både höga och kraftiga gallret ger vika för de stora folkmassorna som trycker på bakifrån. Plötsligt hittar några ett hål i gallret längre fram i kön och försöker klämma sig igenom och på så sätt tränga sig före flera hundra personer. Missnöjet från de längre bak är stort och det skriks och kastas föremål. På andra ställen försöker några klättra över staketet. Trots de sömnlösa nätterna och den förnedrande behandlingen är det 68 000 palestinier som dagligen tar sig till Israel från Västbanken för att arbeta. Anledningen är att arbetslösheten i det ockuperade palestinska området är så hög och lönerna så låga, hälften av inkomsttagarna tjänar så lite att deras familj lever under fattigdomsgränsen.
Internationell humanitär rätt säger att Israel som ockupationsmakt ansvarar för palestiniernas rätt till arbete och en skälig levnadsstandard [1] men i motsatts till detta gör rörelserestriktionerna det omöjligt att bygga en livskraftig ekonomi i det ockuperade palestinska området. Nasser tjänar 55 $ om dagen i Israel, det är mer än fem gånger så mycket som han skulle tjäna på Västbanken. Det är ytterst svårt att få tillstånd att arbeta i Israel. Som man måste du exempelvis vara över 35 år, vara gift och ha barn, för att nämna några av kraven. [2] Dessa krav anger Israel av vad de kallar säkerhetsskäl. Detta gör att många försöker ta sig in och arbeta i Israel utan tillstånd. De som lyckas utnyttjas som billig arbetskraft av israelska företag och lever under ständig risk att tillfångatas. Som avslöjad riskerar man förutom fängelsestraff en ytterst förödmjukande och våldsam behandling av soldater och polis, rapporterar människorättsorganisationer. [3]
Sedan Israel började bygga muren 2002 [4] är terminaler som Ephraim enda sättet att ta sig till Israel från Västbanken. Muren i sig är illegal enligt Internationella domstolen eftersom den inte följer Israels gräns utan istället är dragen långt in på Västbanken och därmed förhindrar palestinierna tillgång till sin mark. [5] Det finns totalt 15 stycken övergångar för palestinier varav bara en ligger på norra Västbanken. [6] Nasser klagar på att det är för få: ”Du ser hur situationen ser ut för oss här”, säger han. Hit kommer människor från både Tulkarem, Nablus och alla kringliggande byar. Trängseln är inte bara obehaglig — den är direkt livsfarlig. Nasser berättar att fyra personer har dött här. De flesta av hjärtinfarkt som troligen utlöstes av trängsel, panik och andnöd. Det är inte ovanligt att människor bryter revben och handleder av det kolossala trycket.
Vi följeslagare är här för att övervaka vad som händer: när terminalen öppnar, hur många som kommer igenom etc. Statistiken rapporterar vi sedan till bland annat UNOCHA. [7] Om terminalen inte öppnar kan vi försöka utöva påtryckningar för att den ska göra det och om någon blir allvarligt skadad kan vi ringa på ambulans. Men kanske framför allt är vi här för att se vad palestinierna går igenom varje dag och hur deras vardag verkligen ser ut. Visst ser jag, alldeles för väl, vilket helvete palestinierna går igenom. Jag tänker på en del av de åsikter om Israel och Palestina-konflikten jag hört hemma i Sverige och hur annorlunda debatten skulle se ut om hela världen kunde se ockupationens konsekvenser.
Klockan 07.00 har kön passerat och vi vandrar bort till matförsäljarna som kommer hit varje morgon för att sälja till de köande. Vi blir bjudna på varsin falafel och kaffe. Jag har en känsla av att de flesta palestinierna uppskattar att vi är här även om vi inte kan göra mycket för att hjälpa dem. Jag har nog aldrig känt mig så maktlös.
Hebron, februari 2010
Sofia Hammarström
