I byn vid Jabal al-Baba fruktar invånarna varje dag att israeliska myndigheter ska göra verklighet av sina beslut om att riva deras enkla bostäder och fördriva byborna.
– Många besöker oss och vill hjälpa men ingen verkar förmå Israel att ändra sin politik. Och de som kan vill inte.
Orden är Atallahs. Han är klanledare och talesman för beduinbyn vi besöker vid Jabal al-Baba.
Jag har svårt att förstå att någon kan bo i dessa enkla skjul. Första gången jag kom till byn och såg dessa bostäder trodde jag att skjulen var för djuren. Kontrasten mot den närliggande bosättningen Maale Adumim kan inte vara större. Bosättningen är ett modernt bostadsområde med alla bekvämligheter men bara för israeler. Beduinernas torftiga bostäder hotas varje dag av rivning och de själva hotas av fördrivning. Ännu en gång.
Beduinbyn ligger på kullen norr om staden al-Azeriya och väster om den israeliska bosättningen Maale Adumim. Al-Azeriya är också känd som Betania.
Kullen ägs av Vatikanen och därför har den fått namnet Påvens kulle. Historien bakom namnet är att påven 1964 besökte dåvarande kung Hussein i Jordanien. På den tiden var Västbanken under jordansk kontroll. Kungen gav då bort ett stycke mark, denna kulle, till påven och Vatikanen som en gåva och marken registrerades som tillhörande Vatikanen.
Israel planerar att fortsätta med sitt murbygge, vilket kommer att resultera i att byn med sina omkring 340 invånare kommer att bli helt avskuren från både al-Azeriya och resten av Västbanken. Israel vill riva deras hus och tvångsförflytta invånare. Om muren byggs som planerat kommer barnen inte längre kunna ta sig till skolan och ingen kommer heller att kunna ta sig till sitt arbete.
Beduinerna har tvångsförflyttats en gång redan. I början på 50-talet tvingades de bort från Tel Arad i södra Israel och bosatte sig då på Västbanken, då under jordansk kontroll. De bosatte sig kring den kulle som senare blev Jabal al-Baba. De bosatte sig där med den dåvarande markägarens tillåtelse. Denna mark har senare konfiskerats av Israel och bosättningen Maale Adumim har utvidgats och kommer att utvidgas ännu mer när Israel har drivit bort beduinerna en gång till. Det är bara själva toppen på kullen som är fredad då den tillhör Vatikanen. En låg mur löper runt kullen och innanför finns ett rekreationsområde med lekplats och en förskola. Invånare från närliggande al-Azeriya brukar komma till rekreationsområdet för att ha picknick och låta sina barn leka en stund. Utanför muren finns beduinernas bostäder som består av enkla plåtskjul.
Bosättningen breder ut sig mer och mer med Israels goda minne. De områden som beduinerna behöver för att låta sin boskap beta krymper hela tiden. Beduinernas traditionella liv är borta för alltid och deras boskapsbestånd minskar, eftersom de små betesmarker de har tillgång till inte räcker till för de hjordar de hade förr. Klanledaren Atallah berättar för oss att de numera endast kan ha djur till husbehov på grund av brist på bete. Detta betyder i förlängningen att de inte får några inkomster eftersom de inte har några djur att sälja.
Det finns inga beduiner, i vare sig Israel eller på Västbanken, som längre kan leva det traditionella beduinlivet. Arbetslösheten bland männen i byn är stor. Några har arbeten i närliggande al-Azeriya. men när muren byggs kommer de inte kunna fortsätta sina arbeten då de inte kommer att kunna ta sig till jobbet.
Under vår tid som följeslagare besöker vi fler beduinbyar och andra små samhällen i och omkring Jerusalem. Gemensamt för dem alla är att livet är tungt under ockupationen. Många familjer riskerar att få sina hus rivna eftersom de byggt till husen utan bygglov när familjen växt. Att söka bygglov är för många inget alternativ då det kostar stora summor pengar och svaret från israeliska myndigheter nästan alltid blir ett nej1 Just 3% of Palestinian building permits in Area C are approved by Israel – Middle East Monitor. Då är de pengar de betalat för sin ansökan borta eftersom ingen återbetalning sker vid ett negativ beslut. Familjerna växer och kan inte invänta ett bygglovsbeslut som kanske tar åtta år och ändå blir nej. Så familjer bygger ändå och chansar på att de kan bo i sina hus några år i alla fall. När myndigheterna får upp ögonen för deras olagliga tillbyggnad får de en delgivning om att de skall riva hela eller delar av huset. De kan överklaga beslutet men det ändrar inget mer än att verkställandet kan skjutas upp något. När rivningsbeslutet vunnit laga kraft kan familjen välja att antingen riva det själva eller låta israeliska myndigheter göra det. Om de river själva kan de försöka ta tillvara delar av byggnadsmaterialet för att sälja eller använda på annat sätt. Om det är israeliska myndigheter som kommer med bulldozer och river byggnaden så får familjen sedan en räkning för maskiner och arbetskraften. Samt ett bötesbelopp för att de byggt olovligen.
Atallah är mycket orolig för vad Israels nytillträdda regering ska ta sig för. Mannen som utsetts till minister med ansvar för säkerheten på Västbanken heter Itamar Ben-Gvir och är från det högerextrema partiet Judiska nationella fronten. Han är även en del av bosättarrörelsen och har både deltagit i och uppmanat till våldsamheter. Atallah har mycket låga förväntningar på framtiden för sig och sitt folk. Han har kontaktat både Vatikanen och EU och bett om hjälp. Han säger att de kan hjälpa men att de inte vill stöta sig med Israel. Atallah har jordanskt pass så när han rest till Vatikanen har det varit via Jordanien.
– Alla hjälper Ukraina och alla glömmer Palestina, säger Atallah
Enligt Atallah vill många enskilda personer hjälpa men deras regeringar har främst kontakt med Israel. Många organisationer som stöttade tidigare försvann samtidigt med coronan och när coronaepidemin lättade anföll Ryssland Ukraina vilket bidrog till att människors uppmärksamhet riktades dit.
Atallah var själv aktiv under den första intifadan (1987–1993). Han var 16 år när första intifadan startade. För sitt deltagande satt han i fängelse i fem år. När han släpptes från fängelset deltog han i en demonstration och sköts då med tre kulor, men överlevde.
Atallah kallas till polisen då och då. Ibland kommer de till hans hem och ibland till det lilla kontor han har uppe på kullen inom Vatikanens område. De frågar om han vill ha arbetstillstånd. Atallah säger att det vill han gärna men han berättar för oss att han vet att det innebär att Israel vill ha honom som informatör. Det priset tänker han inte betala.
Han har fyra söner och en dotter. Sönerna studerar fortfarande men när muren byggs och stänger alla vägar till och från byn vet han inte hur det kommer att bli. Dottern har ännu inte börjat skolan. När sönerna gifter sig kommer de att stanna i byn medan döttrar som gifter sig flyttar till makens familj som kanske finns i en annan by.
Vi besöker Atallah och hans by varje vecka. Han uppskattar våra besök och bjuder alltid på te eller kaffe och vi har många långa diskussioner vid lägerelden inne i det tält som byn rest enligt gammal tradition. Han har stolt visat upp ett foto från ett besök av Sveriges tidigare utrikesministers Margot Wallström. Han uppskattar att Sverige är ett av de länder som erkänt Palestina.
- 1
