'- Vi är som myror; sätter man ett hinder i vår väg hittar vi en ny väg runt hindret. Med denna liknelse berättar Nuha Sharaf, kommunikatör vid kvinnoorganisationen Women´s Studies Center [1], i östra Jerusalem, om hur hon orkar leva i en vardag som innefattar vägspärr efter vägspärr [2], att regelbundet få sin bil genomsökt av soldater, att bli förnedrad och att bära den ständiga oron att du som palestinier inte kommer att bli genomsläppt trots att du har alla rätta tillstånd.
’- Visst känner jag hopplöshet. Ibland tänker jag, ‘Nu är det nog. Nu orkar jag inte mer. Jag vill inte se mer av det här. Det här är sista gången jag åker till Ramallah.´ Men sedan tänker jag, ‘Jag har rätten att åka och besöka mina vänner och min familj vare sig de [läs Israel] gillar det eller inte.´ Att veta att jag har rättigheten att göra det ger mig styrka. Jag blir mer envis och därför orkar jag. Att veta ens rättigheter, vad soldaterna får och inte får göra ger mig styrka.- När de ställer irrelevanta frågor argumenterar jag tillbaka och talar om för dem att de inte får fråga så eller att jag inte behöver svara. Jag skriker på dem och säger att de gör fel. De blir arga tillbaka men när de ser att jag vet mina rättigheter brukar de låta mig komma igenom.
Nuha berättar om en särskild incident där både envishet och kunskap om vad hennes rättigheter var spelade en stor roll.
– Jag satt i min bil i en väggspärr. En soldat sa att han tänkte söka igenom min bil med en hund. Jag visste först inte riktigt vad jag skulle säga så jag ringde min man som är advokat. Han sa till mig att soldaten inte hade rätt att göra detta, och att jag, som muslim kunde yrka på mina religiösa rättigheter. [3] Du vet, hunden anses vara ett orent djur inom islam och om du har det i exempelvis din bil måste du göra rent efteråt.
– Jag sa till min man, ´Men jag har ju ett ärmlöst linne, soldaten kommer inte att tro mig.´ Min man svarade, ´Det spelar ingen roll vad du har på dig, du har rätt att inte få bilen genomsökt av en hund om du inte vill.´ Så jag sa till soldaten att han kunde få söka igenom min bil själv eller med vilka andra medel han ville men inte med en hund.
– Soldaten blev riktigt arg. Han kom emot mig med hunden. Jag visste inte vad han tänkte göra. Jag var riktigt rädd. Jag stod helt stilla och tittade ner i marken. Soldaten lät hunden komma så nära mig att hundens nos nuddade mina knän. Men då, istället för att rygga tillbaka, böjde jag mig ner mot hunden och sa med en gullig röst, ´Åhhh! Vilken söt liten hund.´ – Soldaten hade hoppats att jag skulle bli rädd. Han ville skrämma mig men jag hade bestämt mig för att inte ge honom den tillfredställelsen. Efter detta drog han tillbaka hunden. Jag frågade igen om han tänkte söka igenom min bil, men han bara suckande och sa med en irriterad röst, ´Vet du vad, passera bara!´
De flesta svenskar ödslar nog ingen tanke över det faktum att de utför en mänsklig rättighet – rätten till fri rörlighet [4] – när de tar bilen eller cykeln för att besöka mormor eller polaren, som bor 30 minuter bort. Vi ser resan – rörelsen – som en självklarhet, en obetydlig handling, ett medel för att nå vårt mål. Nuhas berättelse visar vilket privilegierat och vackert liv vi har. Hennes berättelse visar också vikten av vi – svenskar och det internationella samfundet – fortsätter att stödja israeliska och palestinska freds- och människorättsaktivister i deras arbete så att fler israeler och palestinier får kunskap om vilka rättigheter och förpliktelser som råder.
