Så använder Israel militära skjutzoner för att bebygga Västbanken

Nästan en femtedel av Västbanken består av israeliska så kallade skjutzoner. Det är en större geografisk yta än område A, där den palestinska myndigheten i teorin har makten. Militärzonerna är stängda för allmänheten och de flesta palestinier som en gång levde här har tvingats att lämna sina hem. De få som bor kvar trakasseras kontinuerligt. Samtidigt har bosättare börjat att bebygga skjutzonerna.

Det är gryning och bosättaren närmar sig till häst över kullens krön.
– Elhanan, säger en av beduinerna.

Jag har hört namnet nämnas i palestinska byar från Nablus till Ramallah. Elhanan kommer från utposten som, enligt våra israeliska samarbetspartners, heter “Fredsänglarna” [1]. Här har han slagit sig ner med en liten skara bosättare i en övergiven militärbas sedan några år tillbaka.

Elhanan och hans söner trakasserar regelbundet invånarna i det angränsande ‘Ein ar-Rashash, ett beduinsamhälle vars herdar vi slår följe med. ‘Ein ar-Rashash är beläget sydost om Ras at Tawildalen, en hotspot för bosättarvåld sedan 1990-talet [2]. Beduinerna i ‘Ein ar-Rashash har blivit fördrivna från sina hem fem gånger sedan staten Israels bildande år 1948: Från Negevöknen till Beersheba, från Beersheba till Hebron, från Hebron till Yatta, från Yatta till Khan al-Ahmar och från Khan al-Ahmar till ‘Ein ar-Rashash. Här har de levt i sina tält och plåtskjul sedan slutet av 1990-talet. Eftersom ‘Ein ar-Rashash är beläget i område C, där Israel har kontroll över både civilt och militärt beslutsfattande, är det nästintill omöjligt att få bygglov. Mellan 2016 och 2018 godkände israeliska myndigheter 21 av 1485 palestinska byggansökningar i område C. Under samma tidsperiod utfärdades 2147 rivningsordrar av palestinska byggnader [3] trots att detta strider mot artikel 53 i fjärde Genèvekonventionen [4].

‘Ein ar-Rashash ligger officiellt i en militär skjutzon. Samtidigt går en populär vandringsled rakt igenom det militära övningsområdet. Bredvid vandringsleden ligger en källa dit bosättare ofta kommer för att bada. På en sten intill vägen av skjutområdet finns symbolerna både för skjutzon och vandringsled. Cirka 18 procent av Västbanken består av militära skjutzoner. Detta är en större yta än område A, som utgör 17,7 procent av Västbanken och i teorin kontrolleras av den palestinska myndigheten. Skjutzonerna används marginellt av militären [5] men flertalet nya israeliska bosättningar har börjat byggas här [6].

Jag kan urskilja Elhanans silhuett där han betraktar oss från distans. När vi använder kikaren ser vi att han ringer ett samtal på satellittelefon. Här ute på gränsen till Jordandalen kan man inte förlita sig på mobiltäckning. När Elhanan är klar med samtalet greppar han tyglarna på sin häst och sätter kurs rakt emot oss. Vi sitter runt en liten brasa och inväntar honom medan vi dricker te med mynta och salvia som vi plockat från marken.

När han kommer närmre stiger Elhanan av hästen och fortsätter till fots. Han filmar oss med en videokamera. I bältet bär han pistol, något som han ser till att vi inte kan undgå att lägga märke till. Min colombianska kamrat och jag själv möter Elhanan innan han når fram till lägerelden.
– Boker tov! Ma nishma?

Vi tilltalar Elhanan med vår begränsade hebreiska för att hälsa honom god morgon och fråga hur han mår. Svaret uteblir och han fortsätter rakt förbi oss mot palestinierna i sällskapet. Han riktar in sig på vår vägvisare och tolk Abu Es och håller videokameran ett par centimeter från hans ansikte.
– Vem är du? Vad gör du här? frågar Elhanan.

Abu Es svarar inte men sänker inte blicken från kameran. Under månaderna som jag har känt honom har han ofta påpekat att aldrig undvika kameran. Det får dig att se skyldig ut. Min colombianska kamrat filmar händelseförloppet och när Elhanan inser att han själv och hans beteende spelas in lugnar han sig något. Det är uppenbart att han ogillar kameran.

Under tiden hinner Elhanans två söner anlända på sina fyrhjulingar. De parkerar terrängfordonen en bit ifrån oss och avvaktar. Bakom dem kommer deras två stora hundar, Sharon och Filisteen, som vi lärt känna två veckor tidigare när de båda pojkarna bussat sina hundar på beduinernas getter. Efter cirka 20 minuter anländer soldaterna. De verkar känna Elhanan väl. De skakar hand och pratar familjärt med varandra. Beduinerna ger sin bild av situationen, att de låter sin flock beta på sina marker. Elhanan menar att de befinner sig för nära utposten, trots att den är minst en kilometer bort. När en av herdarna frågar vart de ska ta vägen pekar Elhanan mot bergstopparna i horisonten på andra sidan gränsen mot Jordanien. Där finns det plats, säger han. Soldaterna talar om för beduinerna att de måste lämna området. Det är en militär skjutzon, säger de. Vi kan bli skadade om vi stannar. Abu Es frågar varför det finns en vandringsled och en källa i en militärzon, och varför betar bosättarnas får och getter här varje dag? Skiljer kulorna på israeliskt och palestinskt kött? Vi blir tvungna att avlägsna oss och får vara nöjda med att ha dokumenterat händelsen. Kvar står Elhanan och småpratar och skrattar med soldaterna.*

*Rapporten bygger på erfarenheter som införskaffats våren 2019. I nuläget befinner sig inga följeslagare sig i Israel och Palestina.