”Tänk om de behöver vatten?”

När politiska problem blir personliga problem kan ens värderingar om allas lika värde utmanas. Under mitt besök hos Pnina Feiler, en israelisk fredsaktivist, talade vi om detta, samt om hopp och om behovet av många människors engagemang.

En dag tog jag bussen norrut till Yad Hana, en tidigare Kibbutz, som ligger i Israel bredvid Västbanken och muren. Jag åkte dit för att träffa Pnina Feiler, en fredsaktivist med 96 års livserfarenhet att dela med sig av [1]. Pnina ger ett rakt och ärligt första intryck. Hon är en människa att respektera. Pnina kom till Det heliga landet från Polen 1938. Hon var länge medlem i kommunistpartiet och volontärarbetade för ”Physicians for Human Rights in Israel” i 12 år [2]. Varje lördag var hon en av dem som åkte till olika byar på Västbanken för att erbjuda gratis sjukvård. Även om livet har bjudit Pnina på många svårigheter så anser hon sig vara lyckligt lottad. Hon beskriver sig själv som en aktivist och hon uttrycker stolthet över att ha fött och fostrat två barn som arbetar i samma riktning.

Ett av uppdragen som följeslagare är att förmedla att fred är möjligt. När jag kom till Pninas lilla hus i Yad Hana hade jag under de senaste veckorna inte hört någon tala om hopp, och det är en utmaning att förmedla hopp när få gör det till mig. Så, med viss bävan, frågade jag Pnina om hur hon ser på framtiden. Hon tittade på mig, drog paralleller till tidigare konflikter i världshistorien och sa:
– Vi förlorade inte hoppet då, och vi kommer inte förlora hoppet nu. Fredsrörelsen må vara svag, framför allt den politiska, men den gör ändå någonting. Det kanske bara är en droppe av gott i ett ont hav, men det är ändå en droppe.

Jag håller med Pnina. Jag tror att varje droppe av gott är värdefull, och jag tror att dropparna behöver komma från olika håll. Från palestinier, från israeler och från internationella aktörer. Kareem Jubran, som arbetar på den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem [3], underströk detsamma då han under ett möte oss emellan sa att det inte längre räcker med påtryckningar från israeliska aktivister, det behövs ett internationellt stöd för att kunna häva ockupationen [4].

När politiska problem blir personliga problem kan ens värderingar om allas lika värde utmanas. Israeliska statens brott mot den internationella lagstiftningen, och därigenom människorättskränkningarna mot såväl enskilda individer som grupper, sker dagligen [5]. Med de förutsättningarna är det enligt mig en bedrift att vara fredsaktivist i Palestina och Israel, att utmana det politiska systemet istället för fokusera på de personliga problemen. Jag vill avsluta den här texten med att dela med mig av en av Pninas berättelser som påminner mig om det, om vad var och en kan göra, den lilla droppen av gott. Berättelsen handlar om hennes mamma, som kallade Pnina för Ninka. När mamman blev äldre pågick en rånvåg där förövare ringde på dörren hos äldre och lurade sig in i deras hem. Pnina varnade sin mamma och sa att hon inte skulle öppna dörren för okända. Efter en del betänketid svarade Pninas mamma: ”Men Ninka, tänk om de behöver vatten?”.