Den unga israeliska soldaten står med sitt vapen upphöjt, i horisontalt läge. Han vankar fram och tillbaka framför vägspärren, ungefär två meter från mig. Att medfölja palestinska barn till Cordobaskolan ingår i mitt arbete som följeslagare i staden Hebron, på södra Västbanken.
Till skillnad från många andra platser på Västbanken bor palestinier och israeler mycket nära varandra i Hebron vilket ofta har gett upphov till allehanda motsättningar de två grupperna emellan. Staden har fått ett rykte om sig som stormens öga i konflikten mellan Israel och Palestina.
Al Khalil, som den också heter, är en vacker plats med tillsynes oändliga djupa dalar och höga berg. Här bor cirka 170 000 personer, cirka 500 av dem är israeliska bosättare. Bosättarna skyddas av mellan 1 500 och 2 000 soldater. [1]
Skolan ligger mitt emot den israeliska bosättningen Beit Hadassah. Att vi står vid strategiska platser för att palestinska barnen problemfritt ska kunna ta sig till och från Cordoba skolan är ett exempel på vad som kallas för preventiv närvaro.
— När barnen ser någon från ert team känner de sig trygga, säger rektorn, Ibtesam Noman Al-jondy om följeslagarprogrammet.
Genom att finnas på plats och vara ett slags internationellt öga är förhoppningen att våldshandlingar från båda sidor dämpas. En ung palestinsk man går på gatan framför mig. Han stoppas av soldaten, som frågar efter hans identifikationshandlingar. Mannen tar en plastficka ur sin jackficka och ger den till soldaten. Papperen kollas. Soldaten signalerar till honom att ställa sig mot väggen mitt emot vägspärren och lyfta upp händerna. Mannen gör som han blir tillsagd. Soldaten visiterar honom, ger tillbaka ID-kortet och låter honom passera. Detta kallas för en spotcheck.
Lite längre ner på samma gata, Shuhada street, finns ytterligare en vägspärr, Checkpoint 56. Det är entrén till ett område som i administrativt språk kallas för H2. Hebron är rik på historiska platser för både muslimer och judar. Under Hebronprotokollet 1997, som var en del av Osloprocessen kom parterna överens om att dela staden i två administrativa zoner. H1 är under palestinsk styre och H2 är under israelisk kontroll. [2] Bosättningen och Cordobaskolan ligger i H2.
För att komma till detta område, där det ligger både israeliska och palestinska hem, måste palestinier går igenom checkpoint 56. Att gå igenom vägspärrar är för många palestinier en del av vardagen. Jag står ofta vid denna vägspärr när jag medföljer barnen till skolan. Palestinier passerar vägspärren på väg till skolan, arbete, för att uträtta allehanda ärenden. För att komma in i H2 området måste man som palestinier ha handlingar som bevisar att man bor där. Varje gång är proceduren nästan densamma. De kommer fram till vägspärren, tömmer först alla sina fickor och går igenom en metalldetektor. Lyckas de utan problem gå igenom den är nästa steg att ta fram sina identifikationspapper som vanligtvis är instoppade i en ljusgrön plastficka. Den ges till de israeliska soldaterna som går in i en båsliknande struktur vid vägspärren, lyfter på luren och ringer för att kolla om papperen är giltiga. Har den som vill passera bagage med sig kollas det därefter av soldaterna.
Alla som vill in måste öppna sina väskor för att soldaterna ska kolla dem. Det som handlas till hemmet, exempelvis mat och hushållsvaror måste också visas upp. Är allt okej släpps man in. Detta görs alla gånger man passerar vägspärren. För många är det som en daglig ritual. Israel motiverar kontrollerna med ordet säkerhet. De menar att ingen ska kunna komma in i området med något som anses vara farligt. Till och från passerar israeliska bilar med skolbarn, familjer och ibland även guidade turer vägspärren. De palestinier som bor i området får dock inte köra bil på denna gata. De går uppför backen som leder till sina hem. Köper de något tungt till hemmet, som en soffa eller byggmaterial måste det manuellt bäras uppför backen. Dag in och dag ut måste de visa upp sina privatliv för soldaterna för att tillåtas passera.
Under eftermiddagen kommer de palestinska skolbarnen som går på skolor utanför området till vägspärren, på väg hem. En pojke bär en stor skolväska. Soldaten vill kolla den. Pojken tar av sig väskan, ger den till soldaten som metodiskt öppnar de många fickorna på den och ordentligt kollar väskan. När soldaten är klar får barnet tillbaka väskan och går hem. Nästa på tur är en äldre man som håller ett litet barn i handen. Barnet tittar på när pappan tömmer fickorna, går igenom metalldetektorn, visar soldaten sina ID-handlingar, öppnar alla påsar han har med sig för att visa den unga soldaterna vad han har i dem.
Jag får en liten inblick i hur vardagen ser ut för soldaterna, palestinier och skolbarn vid Checkpoint 56. Jag får en liten inblick i hur ockupationen färgar alla dessa människors tillvaro. [3]
