De senaste dagarna har media, såväl palestinsk och israelisk som internationell, rapporterat om våldsamma attacker i Israel och i Palestina. Det har skrivits om antal döda och om gärningsmän och offer. Det har skrivits om att våldet ökar. Jag funderar: Vad händer sen? När tumultet har lagt sig och gatorna blivit rensopade. När rytmen återgår till det vanliga i Jaffa och i Jerusalem, när människor återgår till arbete och skola med en större sorg än tidigare. Vad händer då?
Jag och mina kollegor besöker byn Hajja på nordvästra Västbanken. Vi gör det för att vi fått veta att byn har varit blockerad av israelisk polis och militär i två dagar. Vi har också fått veta att en av de palestinska gärningsmännen från de senaste dagarnas attacker kommer just därifrån och att det är därför som byn varit stängd.
På vägen till Hajja stannar vi för att fråga om vägen och svaret vi får av mannen vid vägkanten är:
– Åk inte dit! Militären är kvar. Ni kommer inte att kunna komma fram.
Av en annan man får vi dock veta att militären precis öppnat en av vägspärrarna in i byn. Mycket riktigt kommer vi in i Hajja. Kvar av vägspärren finns en hög bråte mitt på vägen och avrivna vattenledningar.
Abu Majid som arbetar på Hajjas kommunkontor förklarar:
– Militären har rivit vattenledningarna här två gånger. När de kom för två dagar sedan råkade de ha av ledningarna när de skulle gräva för vägspärren. Vi lagade dem. Dagen efter kom militären tillbaka och hade av ledningarna en gång till, denna gång med flit. Nu har mellan 200 och 300 människor här i området varit utan vatten i två dagar.
Abu Majid visar oss runt. Han tar oss till den plats där militären fortfarande är kvar. Vid en bensinstation står ett militärfordon och ett tiotal soldater. Trafiken rullar långsamt förbi och vi ser hur bilarna blir stannade av soldaterna.
Abu Majid tar oss vidare i byn, och vi kommer hem till den familj som tillhör Bashar Masalha. Bashar var den unga man som för några dagar sedan dödade en turist i Jaffa och skadade många fler. Han beskrivs som terrorist av nationell och internationell media. [1]
Vi talar med Bashars farbror. Han berättar för oss:
– Soldaterna kom för två dagar sedan. Sedan kom de tillbaka igår kväll. Då kastade de ljudbomber och använde tårgas. De kom in i huset och förstörde Bashars rum. De grep hans pappa, en av hans farbröder och hans fyra bröder. De tog också måtten på huset. Jag hörde hur soldaterna sa till varandra att de inte ville riva huset, utan att de ville fylla det med cement. Vi vet att de kommer att komma tillbaka, men vi vet inte när. De kan komma när som helst.
Under den gångna vintern har det, i enlighet med israelisk officiell policy, utförts ett antal husrivningar som bestraffning för våldsattacker. [2] Dessa bestraffande rivningar, som drabbar anklagade gärningsmäns oskyldiga familjer, har av FN definierats som olagliga enligt internationell rätt. [3]
Både dessa husrivningar och sättet på vilket invånare i till exempel Hajja drabbas av israelisk vedergällning efter våldsattacker är tydliga exempel på kollektiv bestraffning vilket också strider mot folkrätten. I artikel 33 av den fjärde Genèvekonventionen står att läsa att skyddade personer inte får bestraffas för brott de inte själva begått och att samfälld bestraffning inte är tillåten. [4]
Det som händer efter att media har rapporterat om attacker, dödsoffer och gärningsmän är med andra ord vedergällning och bestraffning av stora grupper människor. Om de människor som drabbas av det våld som utförs av israeliska myndigheter skrivs det sällan. Den vedergällning som israeliska myndigheter genomfört efter attacken i Jaffa den tredje mars har drabbat de som står utan vatten i Hajja, de som hindrats från att resa in och ut ur byn och de sex män som blivit gripna utan att själva begått några brott. Den kan också med stor sannolikhet komma att drabba den familj som hotas av att få sitt hem fyllt med cement.
