“Idag besökte vi gamla Jerusalem för en historisk exposé och för att få uppleva det religiösa centrum som platsen utgör för tre religioner. Där mötte vi också den israeliska polisen som upprätthåller allas trygghet och säkerhet i området – svensk polis har en del att lära.”
Mitt scrollande finger rör sig nästintill automatiskt över skärmen och jag skannar igenom inlägg efter inlägg på sociala medier tills hela jag stannar upp. Moderaternas riksdagsledamot i utrikesutskottet, John E. Weinerhall skriver i ett inlägg på Facebook om sin vistelse i Gamla stan i Jerusalem. Jag behöver läsa meningen flera gånger om för att försäkra mig att jag ser rätt. Jag fortsätter min promenad från västra till östra Jerusalem, till den del av staden som varit ockuperad sedan 1967. Där jag och andra följeslagare befinner oss varje dag för att observera och dokumentera det som sker framför oss. En plats där vi bland annat får se hur barnkonventionen gång på gång bryts när minderåriga elever på väg till skolan blir kroppsvisiterade och trakasserade av israeliska soldater – samma soldater som enligt en svensk riksdagsledamot upprätthåller allas trygghet och säkerhet i området.
Innan jag lämnar den västra sidan ser jag en israelisk flicka i ungefär 10-årsåldern. Hon har två långa flätor och dinglar med benen där hon sitter medan stora rosa tuggummibubblor blåses ut från hennes mun. Om sex år kommer flickan börja kallas in för att göra psykologiska tester för att avgöra om hon är kvalificerad nog för militärtjänstgöringen. Om så är fallet kommer hon två år senare att tvingas att tjänstgöra då det är obligatoriskt för både kvinnor och män i Israel. Skulle hon vägra riskerar hon fängelsestraff. 1IDF egna hemsida: https://www.idf.il/en/mini-sites/our-soldiers/
Några dagar tidigare träffar följeslagare från olika placeringar Or Ben-David som fick genomgå just detta – avtjäna ett fängelsestraff för att ha vägrat militärtjänstgöringen. Hon är idag verksam i New Profile, en rörelse som kämpar mot militarismen i landet och strävar efter att minska dess inflytande. Organisationen tror att detta kommer att leda till ett mer civiliserat, tolerant och fredligt samhälle.
Ingen blir chockad när hon berättar att det utfärdas cirka 10 000 nya vapenlicenser varje månad och att Israel är en av världens största vapenexportörer. Men jag tycker mig höra någon av följeslagarna i rummet svälja hårt när Or berättar att Palestina används likt ett laboratorium där vapen testas på Västbanken i exempelvis militära räder eller på barn som kastar sten. Dessa säljs sedan som stridstestade vapen till andra länder. Pennor som dras mot anteckningsblock hörs över hela rummet och emellanåt avfyrar de 25 följeslagarna i rummet fråga efter fråga i hopp om att försöka förstå situationen. Or svarar tålmodigt på alla våra funderingar.
Or berättar att israeliska medborgare från tidig ålder får ett specifikt narrativ berättat för sig för att rättfärdiga militärens handlingar. Palestinier är aldrig palestinier utan kallas för “araberna” och araberna är aldrig vanliga medborgare utan antingen terrorister eller potentiella terrorister. Detta har skapat en bild av att Israel är konstant hotat av palestinier och bör ha en stark militär som fokuserar på säkerhet. På så sätt rättfärdigar man ockupationens olika delar, såsom den 715 km långa muren2https://www.ochaopt.org/content/humanitarian-impact-20-years-barrier-december-2022 som den internationella domstolen i Haag förklarat olaglig, de frekvent förekommande militära vägspärrarna och den begränsade rörelsefriheten.
Militären i Israel kallas för “folkets armé” och innefattar normer och värderingar som genomsyrar det civila samhället. Men Or berättar att många israeler inte klarar av kraven som de ställs inför som soldater, samtidigt som det är tabu att motsätta sig det militära systemet. Detta har i sin tur lett till en hög psykisk ohälsa bland israeliska ungdomar. Mellan år 1990 och 2020 dog 516 soldater av suicid.3https://newprofile.org/en/military-and-militarism-in-numbers/
Jag lyssnar och tar in. Jag anstränger mig för att förstå båda sidorna. Jag sjunker ner i min stol när jag tänker på de palestinska barnen som kan vara så unga som tolv år när de dras inför en militärdomstol. Uppskattningsvis häktas 500-1000 barn varje år.4http://www.militarycourtwatch.org/page.php?id=a6r85VcpyUa4755A52Y2mp3c4vo Kan militarismen verkligen vara så stark? När frågan om barn tas upp ger Or ett bistert svar:
there are no children, only a threat….
Flickan med flätorna jag såg i västra Jerusalem är nu flera kvarter bakom mig och när jag sätter foten i östra Jerusalem ser jag soldaterna. En syn jag blivit van vid under min tid här. Promenaden har nått sin ände och jag sitter på en bänk mitt emot en så kallad tillfällig checkpoint där fem soldater står. Då och då drar dessa soldater in förbipasserande palestinska män innanför staketet för att kroppsvisitera dem. Männen brukar oftast få gå efteråt, men ibland får de sitta frihetsberövade inuti en bur framför alla. Ovanför soldaterna står det med tydliga bokstäver, gatunamnet Via Dolorosa, en skylt som ofta fotograferas av turister. Jag ser en soldat som förmodligen är på sitt första arbetspass. Han är tanig och bär en kippa. Hans finger vilar ständigt på avtryckaren på automatvapnet, som ser ut att väga hälften av honom själv. Jag försöker föreställa mig ett liv i Sverige där vi lägger vapen i barns händer. Men bilderna i mitt huvud går inte ihop med det demokratiska Sverige jag känner till. Jag frågar mig själv gång på gång, vad vill egentligen Weinerhall att Sverige ska lära sig från en ockupationsmakt?
- 1IDF egna hemsida: https://www.idf.il/en/mini-sites/our-soldiers/
- 2
- 3
- 4
