Vi åker utmed Jordanfloden på väg 90, den väg som går från Tiberias i norr till Eilat i söder. Utmed hela vägen finns det stora kranar för vattenledningsnätet. Kranar med staket omkring. På fälten bredvid betar får och där finns stora vattentankar för att herdarna ska kunna ge fåren vatten.

Hela bilden gör mig sorgsen. Den gör mig sorgsen för jag vet att herdarna har inte kunnat hämta vatten från de fyra-fem vattenkranar som finns på fältet där de befinner sig. De har varit tvungna att köra långt bort, kanske ett par mil för att fylla vattentankarna.

Dagen innan mötte jag Bassim. Han bor i Jordandalen och livnär sig på fårskötsel och veteodling. För att få vatten till sin familj och sina djur måste han åka till närmaste stora samhälle som ligger ca 10 km bort och fylla på en vattentank. Den räcker i tre dagar, sedan måste han göra om resan igen. Bara att fylla vattentanken kostar honom ca 1000 NIS [1] i månaden, berättar han. Bassim är inte unik, så här har de flesta palestinier det som bor i Jordandalen. Den del av Västbanken som har de flesta vattenkällorna. Hur kunde det bli så här?

Jordanfloden och alla de vattentäkter som har förbindelse med den, har i alla tider varit den främsta vattenkällan för hela Jordandalen. När Israel ockuperade Västbanken 1967 tog man också kontroll över alla vattentäkter där.[2] Dessutom har palestinierna inte längre tillträde till Jordanfloden. Mellan tre och fem kilometer land som ligger närmast floden är förklarat som militärt skyddsområde.Inte nog med att palestinierna inte längre har kontroll över vattentäkterna, Israel har också rivit palestinska brunnar, cisterner och andra vattentäkter. Inte mindre än 140 vattenpumpar har förstörts och man har konfiskerat 162 vattenprojekt i Jordandalen.[3]

Från 2009 till och med augusti 2011 revs 44 cisterner som palestinierna använde för att samla in regnvatten, cisterner som byggts av enskilda familjer eller av olika hjälporganisationer. Detta har medfört minskad vattentillgång för 13.600 palestinier.[4] Det är dessutom olagligt, för enligt 4:e Genévekonventionen artikel 53 får ockuperande makt inte förstöra privat egendom.[5]

Medan palestinierna lider brist på vatten, har de israeliska bosättarna[6], som lever i samma område, i princip fri tillgång till vatten.Alla bosättningar är kopplade till det statliga vattennätet medan endast 37 % av palestinierna i Jordandalen har fått den möjligheten. Dessutom kostar vattnet 8 gånger mer/kubikmeter för en palestinier än för en bosättare. Därför är det inte så konstigt att en bosättare använder mycket mer vatten än en palestinier, trots att det kommer från samma vattenkälla.Enligt Ma´an Development Center utgör vattenkostnaden upp till 40 % av alla hushållskostnader i ett palestinskt hushåll i Jordandalen.[7]

Jag hör ibland människor säga: ”Se vad grönt och fint det är i bosättningarna. Israelerna har verkligen fått öknen att blomma. Och se vad torrt och misskött det är i de arabiska byarna. De vet inte hur man ska ta hand om jorden.”Jag blir bara sorgsen när jag hör de kommentarerna. Den dagen vi åkte runt i Jordandalen såg jag flera vinodlingar som ägdes av palestinierna. De många och långa raderna av vinstockar var alldeles förtorkade, men så plötsligt var där en eller två rader som grönskade och bar frukt.Guiden vi hade med oss berättade att man hade tillräckligt med vatten för att bevattna en rad, eller möjligtvis två. Och då gör man det detta året för att kunna få skörd och en liten inkomst. Nästa år vattnar man ett par andra andra rader.

Plötsligt såg vi en vinodling som var helt och hållet grön och frodig. Den tillhörde en bosättning i närheten.Eftersom bosättarna har tillgång till så gott som obegränsad mängd vatten kan de bedriva odling året runt och de flesta produkter de odlar går till export.[8]

Både människor och djur behöver vatten för att överleva. Inte bara för att dricka, det är mycket annat för vår överlevnad som är beroende av vatten.WHO rekommenderar att varje människa behöver 100 liter/dag. Vattenkonsumtionen hos de palestinier som bor i Jordandalen är idag 20 liter/person/dag. Det kan jämföras med bosättarnas vattenkonsumtion som är 300 liter/person/dag.[9]

I Yanoun som ligger på gränsen till Jordandalen, och där jag kommer att bo resten av min tid som följeslagare, är vattenbristen också märkbar, och nu börjar den varma, för att inte säga heta årstiden.Vi följeslagare försöker spara vatten så mycket det går. Ett exempel är att vi samlar upp allt vatten från tvättmaskinen i hinkar. Det använder vi sedan till att spola i toaletten. Återanvändning med andra ord. Vi är också väldigt sparsamma med vatten när vi duschar, och duschar, det gör vi definitivt inte varje dag, trots hettan utomhus. Vi köper också vatten på flaska för att dricka, men det hade vi troligtvis gjort även om det inte varit vattenbrist i området. Vattnet i kranen är nämligen inte speciellt gott att dricka.

[1]    1000 NIS är ca 1800 SEK [2]    www.maan-ctr.org/pdfs/FSReport/Settlement/content.pdf [3]    www.maan-ctr.org/pdfs/FSReport/Settlement/content.pdf [4]   www.diakonia.se/documents/public/IHL/IHLanalysis/Diakonia_Cisterns_Legal_Brief_28092011_LOW.pdf [5]    www.icrc.org/ihl.nsf/full/380 [6]    Bosättare är israeler som bygger hus på ockuperad mark på Västbanken. Alla bosättningar är olagliga enligt 4:e Genévekonventionen artikel 49. [7] www.maan-ctr.org/pdfs/FSReport/Settlement/content.pdf [8] www.btselem.org/publications/summaries/dispossession-and-exploitation-israels-policy-jordan-valley-northern-dead-sea [9]    www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_jordan_valley_factSheet_february_2012_english.pdf

Fler rapporter