Det har i princip inte regnat i Yanoun sedan slutet av februari. Den gångna vintern har gett mindre än hälften så mycket regn som vanligt i Israel/Palestina. Och nu har sommaren börjat vilket gör att utsikterna för mer regn är minst sagt minimala. På bara ett par veckor torkade gräset och byborna tvingades skörda sina bönor i förtid eftersom de annars skulle förstöras. Än så länge har vi bra dricksvatten i kranarna, Yanoun är känt för sitt fina vatten, men alla har börjat hushålla med vattnet.
Förra året tvingades flera familjer köpa en tank vatten, som räcker i en knapp månad, men i år kommer brunnen i Yanoun sina ännu tidigare. Skördarna kommer att bli betydligt mindre än normalt och en del grödor kommer förmodligen inte kunna skördas överhuvudtaget. Familjerna i Yanoun är redan mycket fattiga eftersom de israeliska bosättarna tvingat bort dem från större delen av deras mark. Men det blir extra märkbart ett år som detta. Priserna på mat har stigit rejält. Tomater är redan drygt tre gånger så dyra som normalt, och vetet närmare fyra gånger. Detta i ett litet samhälle där basfödan är bröd.
Idag använder en palestinier på Västbanken 60 liter vatten per dag jämfört med en israel som använder i snitt 350 liter .[1] För en ekonomiskt hållbar utveckling krävs minst 100 liter per dag och person enligt USA:s internationella utvecklingsorgan. Drygt 80 procent av vattnet från Västbanken används i Israel och av bosättare.[2] Sedan många år subventioneras vattnet för Israels jordbruk och till bosättningarna. På grund av subventionerna används hela 57 procent av allt vatten till jordbruk.[3] Eftersom mycket av dessa jordbruksprodukter går på export har en del börjat inse att man i praktiken subventionerar färskvatten till utlandet.[4] I ett område som lider ständig brist på vatten. Subventioneringen gäller inte palestinier som därför betalar ungefär fyra gånger mer för vattnet än jordbrukarna och bosättarna.[5]
Som om det inte var jobbigt nog hade Yanoun en fredag i april besök av tre israeliska bosättare. Temperaturen var över 30 grader och de flesta i byn höll sig inomhus mitt på dagen då solen stekte som mest. Det som då händer är att tre bosättare med varsitt automatgevär kommer gående genom byn. Med hjälp av en karta söker de sig fram till brunnen varifrån dricksvattnet ännu tas. En av bosättarna klär av sig till bara kalsongerna och klättrar ner i brunnen för att svalka sig i vattnet. Efter att byrådsordföranden har pratat med dem en stund och sagt att deras beteende inte är önskvärt klär de till slut på sig igen och ger sig av.
Detta sker i en by där det bor fredliga människor som bara vill bruka sin jord och leva sina liv. Rent vatten är ett grundläggande behov hos alla varelser och en mänsklig rättighet. Rättigheten ska gälla både israeler och palestinier. Efter tre månader i Israel och Palestina känns det som att situationen på intet vis blivit bättre. Antalet vägspärrar har ökat, antalet israeliska bosättare i det ockuperade området likaså.[6] Samtidigt blir den palestinska befolkningen fattigare i spåren av arbetslöshet och brist på rörelsefrihet. Desperationen ökar hos palestinierna och en del börjar tala om att det, innan sommaren är slut, kommer att hända något. Måste hända något. Om detta sedan är nya våldsamma attacker, allmänna strejker, total kollaps av ekonomin och samhället, ett avvecklande av den palestinska myndigheten eller, mirakulöst nog, en lösning på konflikten, vet ingen.
Konflikten är mycket svårlöst politiskt, och det blir bara mer komplicerat för varje dag som går. Men fler och fler inser att det bara finns två möjliga lösningar, som på pappret egentligen är väldigt simpla. Det ena är en tvåstatslösning där palestinierna tillåts bilda en egen stat vid sidan av Israel. Detta kräver att Israel drar sig tillbaka från det ockuperade området och att man löser frågan om alla palestinska flyktingar. Den stora tvistefrågan är givetvis Jerusalem och där krävs det stort politiskt mod från båda sidor att nå en lösning.
Den andra möjliga lösningen är en enstatslösning där palestinier och israeler får leva tillsammans med samma rättigheter. För många, särskilt utanför området, ser detta ut som drömlösningen, men det skulle vara slutet för Israel som en judisk stat eftersom en majoritet av befolkningen skulle vara ickejudisk. Det jag frågar mig, efter dessa tre månader, är vad de t ex inflytelserika amerikaner som förbehållslöst stödjer fortsatta expansioner av bosättningarna på Västbanken egentligen vill åstadkomma. Den tvåstatslösning, som jag tror att de flesta israeler förordar, försvåras med varje nytt hus byggt på ockuperat område. Och en enstatslösning skulle som sagt var innebära slutet på det judiska Israel.
