Bob Lang är talesperson för den israeliska bosättningen Efrat nära Betlehem. Från en utkiksplats utanför en av bosättningens skolor pekar han mot Jerusalem vid den disiga horisonten och säger stolt ”det här området har enorm strategisk betydelse och allt som ni kan se härifrån tillhör oss”.
Runt om i Efrat ser jag vanliga människor, flickor och pojkar som spelar fotboll. På ytan påminner bosättningen om en sömnig semesterort med grönområden och swimmingpools. Men ingen kan undgå att se stängslen och de civilklädda vakterna med automatvapen. Efrat är hem för cirka 10 000 israeliska bosättare, nästan alla religiösa. Enligt Efrats hemsida gör nästan alla ungdomarna militärtjänst och man har en av den högsta andelen ungdomar i elitförband i hela Israel. [1] Bob Lang vecklar ut en karta och pekar på det ockuperade Västbanken. ”Vi har bott här i tusentals år, och ingen skall kunna hindra oss att bo i det land som Gud har givit oss”.
Men Bob Lang har fel. För 26 år sedan bodde inga israeler på platsen där Efrat nu breder ut sig. Då var området till stor del palestinsk jordbruksmark och grönområden. Bosättningen etablerades först 1983[2] och är byggd på mark som tillhörde byarna Wadi Rahhal och Wadi An-Nis. ”Vad planerar ni att göra Mr. Lang när den här olagliga bosättningen måste avvecklas?”. Bob Lang verkar tagen av min fråga. ”Varför skulle bosättningen vara olaglig?” skriker han. När jag försöker förklara för honom att det är olagligt för en ockupationsmakt att flytta sin egen civilbefolkning till ockuperat område hyschar han åt mig. Enligt Bob Lang är Västbanken inte ockuperat område.
FN, USA, Ryssland, EU och resten av det internationella samfundet har feltolkat internationell rätt när de säger att Västbanken är ockuperat av Israel. Bob Lang tar ett djupt andetag och fortsätter ”Under alla omständigheter är det judiska folket främst skyldigt att lyda Guds lag, och vi har rätten att bo här”. Det finns mycket lite vi kan invända mot Bobs svada. Om människorna som bor här verkligen tror att Gud har givit dem rätten att fördriva oskyldiga palestinier och konfiskera deras mark finns det mycket lite utrymme för diskussion. Besöket gör mig mycket nedslagen och när vi står i begrepp att lämna Efrat ser jag en grupp små flickor som står i ett gatuhörn. Jag vinkar till dem och de vinkar skrattande tillbaka. Vår buss rullar ut från Efrat och jag tänker på dessa barn. I början av 2009 beslutade Efrats bosättarråd att bygga ytterligare 2500 hus på palestinsk mark.[3] Jag önskar dessa flickor en framtid och ett hem som inte är byggt på andra människors lidande och krossade drömmar.