“Where do you come from? Go back to your countries! Nobody wants you here!” Det är orden vi, jag och min följeslagarkollega Silja, möts av när vi står på gatan nedanför “det ockuperade huset”. Spänningen ligger i luften kring ”det ockuperade huset”. Hela staden påverkas av vad som sker med ”det ockuperade huset”. Hela Västbanken påverkas av vad som sker med ”det ockuperade huset”.
”Det ockuperade huset” kallas av de israeliska bosättarna för ”house of peace”. Huset ifråga har varit föremål för en rättslig tvist angående vem som äger huset och har rätt att bo där. Både israeliska bosättare och palestinier hävdar sin rätt och högsta domstolen dömde för ca två veckor sedan till fördel för palestinierna. Sedan domslutet kom att de israeliska bosättare som i ca två år ockuperat huset ska evakueras har motsättningarna mellan israeliska bosättare och palestinier ökat kraftigt i Hebron. Alla väntar på att IDF, Israeli defence force, ska förflytta bosättarna från huset.
Flera tusen bosättare från hela Västbanken har samlats i och omkring huset för att hjälpa de bosättare som ockuperat huset. Varje helg och varje natt attackerar bosättare palestinska hem i Hebron. Värst drabbat är området runt ”huset”. Moskén intill huset är numera vitflammig, då de israeliska soldater som tjänstgör runt huset har beordrats att måla över de davidsstjärnor och de skällsord mot muslimer som sprejats på moskéns ytterväggar. Gravstenarna vid sidan av moskén är skändade. Varje morgon får vi höra talas om nya attacker mot palestinska hem allt ifrån krossade rutor till bränder.
Jag upplever att våldet eskalerar varje dygn och vi internationella få allt svårare att röra oss i Hebron. Allt mer utav staden blir en militär skyddsområde. ”Huset” är stort och högt och ligger ovanför en väg där många palestinier passerar till fots. Det är förbjudet för palestinier att köra bil på den vägen. När vi kommer till ”huset” den här förmiddagen ser vi hur bosättare högt upp i husen slänger sten, stora som handbollar, efter palestinska kvinnor som passerar på vägen.
En bil stannar hastigt framför oss, och i bilen sitter en äldre bosättarkvinna. Hon skriker åt oss ” Where do you come from? Go back to your countries! Nobody wants you here!” Jag undrar om den unga palestinska kvinnan som nyss nästan träffades av en sten håller med henne. En grupp bosättare kommer emot oss och vi inser att de soldater som står och bevittnar skådespelet inte kommer att hjälpa oss om vi blir attackerade. Vi lägger snabbt upp en flyktplan där vi kan ta oss in i ett av husen i närheten utan att träffas av stenar uppifrån huset. Bosättarna byter riktning. Följande dag evakueras bosättarna ur huset med våldsamma kravaller som följd. Palestinerna kallar nu huset ”House of freedom”, men frihetshuset var dyrköpt för många palestinska familjer.
Alla går nu omkring som på nålar och undrar vad som kommer att ske. När ska bosättarna slå till igen, och var? Huset har haft ett mycket starkt symboliskt värde för de israeliska bosättarna över hela Västbanken, och jag har svårt att tro att striden om huset är över. En delegation från den palestinska presidentens kontor i Ramallah kommer till huset och meddelar att de drabbade palestinska familjerna ska få stöd och support. Talesmannen avslutar med att säga ”det blir aldrig fred på Västbanken så länge det finns en enda bosättare kvar på Västbanken”. I bakgrunden ser jag Kiryat Arba, Västbankens äldsta bosättning med ca 7000 invånare. Jag känner att freden är långt borta.
