'- Åh jag älskar honom! Han är så bra! Han är sångare från Irak! Shireen höjer volymen på den låt som precis börjat spelas på radio så rutorna på bilen dallrar. Alla sjunger med, till och med hennes systerdotter. Bilen är knökfull.
Shireens kollega, syster, systerbarn, jag och min kompis sitter alla hopträngda i hennes lilla Fiat. I taket i bilen hänger en stor ballong för idag har hennes systerdotter Guevara fyllt tre.
Shireen och jag träffades för första gången för några veckor sedan vid Qalandiya. [1] Vi började prata och bestämde att jag skulle komma och hälsa på henne i Ramallah. Shireen är svår att missa. Välmålad, klackar, ibland med blå ögon ibland gröna, någon färgglad basker och alltid en stor skinande plastväska i någon neonfärg. Shireen jobbar i en skönhetssalong i Jerusalem men bor i Rama, precis utanför Ramallah där hon, ännu ogift, delar bostad med sin mamma och sina systrar.
– Yalla Yalla Ramallah!
Så ropas det överallt på busstationen i östra Jerusalem och har man tur med trafiken kan man ta sig dit på under en timme.Ramallah är i praktiken palestiniernas administrativa huvudstad,[2] en stad i utveckling och med stigande priser. Här finner man palestinska myndighetens huvudkvarter, Västbankens främsta universitet, Birzeit och bara Ramallah växer med 7 procent per år.[3]
Ramallah är annorlunda än det Jerusalem jag känner till. Alla andas lite lättare, går lite fortare, har det lite bättre och pratar lite mindre om ockupationen. Vissa menar att Ramallah är en bubbla och att ramallahbor utgör en liten exklusiv del [4] av den majoritet av palestinier som annars lever liv präglat av fattigdom, ohälsa och arbetslöshet.
Upphämtade i Shireens bil åker vi runt i säkert minst en timme i Ramallah. Inte för att vi ska någonstans utan Shireen vill visa oss stan. Hennes syster kör och stannar vid varje butik så Shireen kan förklara vad man kan köpa, vilka affärer som är bra, vem som går var vart med vem, vart man absolut inte ska gå och var man bör visa sig minst en gång i veckan. Hon visar oss Stars & Bucks (Ramallahs svar på Starbucks) hennes favoritkafé, stans bästa glasshak och hennes favoritbar där man kan röka den bästa vattenpipan.
– Dit ska vi sen! Men först måste vi äta. Gillar ni spicy chicken?
Vi åker till Sbitany köpcenter och Shireen går och köper oss alla kyckling på KFC. Vårt annars dagliga intag av hummus, tabolueh och babbaganoush kan vi glömma idag. Vi äter vår kyckling och pommes medan Shireen förklarar:
– Vi älskar vår frihet i Ramallah och vi njuter av livet, eller hur? Men den är begränsad. Du förstår vad jag menar? Vi lever också under ockupation och vår regering gör inget för oss.
Shireen arbetar i Jerusalem för där tjänar hon mer. Annars åker hon bara dit om hon måste. Hon berättar att arbetslösheten i Ramallah ökar, speciellt bland unga män och akademiker och att priserna i Ramallah börjar likna Jerusalems priser. Shireen har tur. Hon kan arbeta i Jerusalem och åka dit när hon vill men hennes mamma, som på senare tid har blivit sjuk, är fast i Ramallah.
– Hon hade behövt sjukvård i Jerusalem men hon har inget tillstånd.
Vi äter upp och åker vidare och när vi sitter i bilen så slås jag igen av Ramallahs puls . Fullt med folk, affärer öppna sent och restauranger överallt. Jag påpekar för Shireen att så här dags i Jerusalem hade gatorna hade varit tomma.
– Erika, Ramallah sover aldrig. Precis som i New York. Ramallah är Palestinas New York!
Shireen och alla andra i bilen skrattar högt och lilla Guevara som har somnat utbredd över oss alla i baksätet märker ingenting. Det slår mig att Shireen är fenomenal på att balansera det allvarliga med det lättsamma. Är det egentligen det som definierar den typiska Ramallahbon? Är det som skapar pulsen i Ramallah? Jag vet inte.
På väg ut ifrån Ramallahs centrum, på väg mot Jerusalem, blir man illa kvickt påmind. Betongmuren, taggtråden, militären och Qalandiya, där jag först lärde känna Shireen. Så visst man kan kalla Ramallah en bubbla – ockupationen är inte längre än tio minuter bort.
