”En dag ska muren falla”

Det finns en mur som nästan omringar Betlehem. Israeliska soldater kontrollerar öppningarna. Genom vägspärr 300 trängs tusentals palestinier på väg till arbetet i Jerusalem under tidiga morgnar. En bit från vägspärren har en palestinsk mor skrivit: ”En dag ska muren falla”.

Bild från utställningen intill muren. En palestinsk mor har skrivit "En dag ska den falla". Min första arbetsdag i Betlehem började klockan 04.00 natten till torsdagen 30 oktober 2014. Vi var tre följeslagare på plats för att observera, dokumentera och rapportera från vägspärr 300, Dean från Canada, Elisabeth från Schweiz och jag. I sin utformning och i fråga om säkerhetskontroller kan vägspärren närmast liknas vid en flygplatsterminal. Dean räknade hur många som kom in, i det som liknar en labyrint. Elisabeth och jag stod vid slutstationen för att observera vad som hände där. Vi är fem följeslagare placerade i Betlehem. I våra uppgifter ingår att fyra dagar per vecka observera vad som händer vid vägspärr 300.

Cirka 5 500 palestinier passerade under våra fyra timmar. De rörde sig i korridorena som vore de boskap på väg genom en flygplatskontroll. För en person kunde det ta cirka 45 minuter. För andra ännu längre tid. I mina ögon liknar vissa sträckor fängelseburar. Vid utgången fanns endast fem gångar öppna för fingeravtryck, id-kort och passertillstånd. Uppgifterna kontrolleras mot den bild som framkommer på dataskärmen i vaktkuren. Israeliska soldater, poliser och vakter från privata vaktbolag, sammanlagt 15-20 personer, upprätthöll den absurda ordningen.

När en personkontroll tar extra lång tid, eller när någon vägras passage, blockeras genomströmningen för alla. Endast fem av tio gångar var öppna denna morgon. Följden blev irritation, aggression och högljudda protester bland palestinierna. Ibland blev stämningen hotfull.

Vakterna ropade genom högtalarna. Vid ett par tillfällen blev det direkt våldsamt. En vakt knuffade bryskt bort en ung palestinier. Hans arbetstillstånd hade just gått ut. Samma vakt knuffade sedan undan Elisabeth som visat alltför stort intresse för frågan om den unga palestinierns tillstånd.

Den nervösa stämningen denna torsdag berodde antagligen också på våldsamheterna under onsdagen i Jerusalem. Jehoda Glick, en högerextrem judisk aktivist, sköts med tre skott.[1] Den förmodade gärningsmannen, en palestinier, dödades dagen efter av israelisk militär. Händelserna spreds i internationell massmedia. Vid vägspärr 300 var det ett 20-tal palestinier som vägrades passage denna morgon. De kunde inte fortsätta till Jerusalem. De flesta av dem har sitt arbete där, medan andra arbetar på israeliska bosättningar, på andra sidan muren.

Dessa byggnadsarbetare, renhållningsarbetare och servicepersonal gör så att livet fungerar bättre i Israel för israeler och turister. Palestinierna är naturligtvis beroende av sina inkomster. Inkomsten är högre i Israel än i Palestina. Därför är det nödvändigt att komma igenom muren. Utanför vägspärr 300 väntar bussar som tar arbetarna vidare.

Som följeslagare fick vi många leende och vänliga hälsningar av dem som gick förbi. Några kom fram, tog oss i hand och tackade för våra insatser. Det är uppmuntrande att de har en positiv bild av följeslagarprogrammet. De vet kanske att vi regelbundet rapporterar brott mot mänskliga rättigheter till FN, Röda korset och andra internationella organisationer. De tänker kanske att deras enda hopp står till världssamfundet.

Som följeslagare representerar vi internationell solidaritet på platsen. Palestinierna vet att FN genom flera resolutioner tagit avstånd från Israels ockupation av Palestina, att murens dragning kring Betlehem folkrättsligt är illegal, och att vägspärr 300 är internationellt ökänd. Ändå fortsätter muren och vägspärr 300 att drabba människors vardag i ett krig som undergräver människovärdet och som förvrider mänskliga relationer.

På muren invid vägspärr 300 finns en utställning. Den består av korta berättelser om hur enskilda palestinier har drabbats av murens dragning. En rubrik är ”En dag ska den falla”. Berättelsen börjar så här:

”Jag tycker vekligen inte om att titta på muren. Min lille son frågade mig när vi promenerade utefter muren, vad en viss grafittimålning betydde. Det var en bild på en duva med en olivkvist. Jag berättade för honom att den representerade fred och att vi, som palestinier, hoppas att vi ska få fred i framtiden. Men egentligen tycker jag inte om att mina barn tittar på bilderna och färgerna på muren och frågar mig vad de betyder…”

Erfarenheterna av vägspärr 300 är deprimerande. Fredssymboler kan förlora sin mening när man levt i ett krigstillstånd under femtio år. Vad som är fred och krig är en öppen fråga. I vardagen finns både och.

På fredagen blir vi följeslagare bjudna på te hos Hassan Breijieh i den lilla palestinska byn al-Ma’sara i utkanten av distriktet Betlehem. På vägen dit ser vi flera nya israeliska bosättningar, alla bakom murar, stängsel och särskilda vakter. I distriktet finns 18 bosättningar och fler nya under planering.[2] Israel bygger murar, vägar och bosättningar som omringar Betlehem och begränsar palestiniernas rörelsefrihet.

Hassan Brijiyeh är samordnare i den palestinska organisationen Nationella kommittén mot muren och mot bosättningar i Betlehem. Han välkomnar oss och säger att tidigare följeslagargrupper har varit ett bra stöd. Han berättar livligt och stolt om byns aktiva motstånd mot den israeliska ockupationen. Ickevåldsaktionerna är väldokumenterade i massmedia. Fredsaktivisterna har lyckats hindra färdigställandet av en del av den planerade muren, en framgång de är stolta över.

Hans gamla mor kommer in och hälsar på oss. När hon hör att jag kommer från Sverige skiner hon upp. Jag berättar: ”Precis idag har svenska regeringen erkänt Palestina som stat”. ”Oj vilket lyckligt sammanträffande”, säger hon, ”just idag faller det välsignade regnet!”

Mina intryck från de första två dagarna som följeslagare i Betlehem är blandade. Uppgivenhet blandas med hopp. Situationen är omöjlig, men livet går ändå vidare. På fredagskvällen följer vi med en grupp nunnor, Caritasystrarna, som sjunger och ber att muren ska falla. De har demonstrerat på detta sätt, vid samma tid och plats, under flera år: Ockupationen måste upphöra!

När ska de bli bönhörda?

Vissa sträckor inne i väggspärr 300 liknar fängelseburar.

Bilder

1. På muren utanför finns en utställning där människor berättar om sina erfarenheter av ockupationen. Texten på bilden är översatt i kursivt i rapporten. Foto: Matts Mattsson.

2. Vissa sträckor inne i väggspärr 300 liknar fängelseburar. Foto: Dean Reidt.

Källor

1. Israeli Police shoot dead suspect assassination rabbi Yehuda Glick. The Guardian 30 oktober 2014. Hämtad 2014-11-04.

2. Alan Duncan to condemn Israeli settlements in blistering speech. The Guardian 14 oktober 2014. Hämtad 2014-11-04.

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page