Vad är ett träd? Det kan försörja en familj, vara en skönhetsfläck i din trädgård eller vapen för en ockupationsmakt. På norra Västbanken är olivträden en politisk kamp om mark och rättigheter.
Han drar upp kavajbyxorna och tar ett fast grepp om två meterhöga olivträdsplantor i varje hand, rycker till och går vidare över åkern. Några meter längre bort släpper han ner en i ett redan uppgrävt hål. Därefter en till och så ytterligare två. Sedan dammar han av skorna och viftar åt mig.
– Varför planterar inte du? Kom här så ska jag visa dig!
Hassan är egentligen elektriker men all övrig vaken tid spenderar han på olika vis i arbetet för ett fritt Palestina. Vi befinner oss strax utanför byn Azzun på Västbanken, en del av den mark som ockuperats av Israel sedan 1967. De flesta boende här livnär sig av jorden, ofta genom olivträdsplanteringar. Olivlundarna böljar över kullarna och det knastrar om små bruna stenar under mina skor när vi rör oss över den hårda jorden. Det luktar sött av gräs och damm, och av tekannan på elden.
För några veckor sedan vaknade lantbrukaren Saleh till en bister syn precis här. 350 av hans olivträd låg nedhuggna i drivor, stubbarna stack upp ur marken mellan dem. Det är självklart för alla bybor vi pratar med att det är bosättare som förstört träden, ändå är inget klarlagt och ingen utredning påbörjad.
På andra sidan dalen tornar den israeliska bosättningen Ma’ale Shomeron upp sig, en av sju i närområdet. Därifrån finns alltid någon som ser – med tre militära vakttorn strategiskt utplacerade högst upp på kullen. Om en palestinsk lantbrukare går på sin mark senare än fem på eftermiddagen blir han därför gripen och/eller ifrågasatt av de ambulerande militärjeeparna som har direktkontakt med vakttornen. Det är inte förbjudet att bruka marken på kvällstid men på grund av kontrollen och alla gripanden vågar många inte beträda sin egen mark efter solens nedgång. På sommaren är det vanligt med temperaturer uppemot 40 grader under dagarna här.
Men just den här natten sågs ingenting från vakttornen.
Som en stillsam protest har lantbrukarna tillsammans med Hassan därför organiserat den här trädplanteringen, med internationella aktivister, israeler från Tel Aviv, Rabbis for Human Rights och palestinsk teve närvarande, förutom bönderna själva. Och Hassan förstås.
– Du fyller gropen på det här viset, säger han och öser ner torr jord och småsten på trädets små rötter med en platt sten som skopa.
– Om de hugger ner ett träd så planterar vi två! De vill att vi ska ge upp vårt land, så vi gör det här för att visa att vi inte gör det. Tvärtom, vi kommer alltid att fortsätta kämpa. För bosättarna är träden lika farliga som kastade stenar, det är därför de hugger ner dem.
Stenarna som Hassan pratar om har fått ett symboliskt värde i den långdragna konflikten, där det är vanligt att pojkar grips för misstankar om att ha kastat sten mot den israeliska militären. Förra året greps enligt Hassan 80 barn bara i Azzun, de flesta misstänkta för stenkastning. Enligt Israels militärlag, som alla palestinier på Västbanken lyder under, räknas stenkastning som ett säkerhetsbrott och kan ge upp till 20 års fängelse för barn mellan 14 och 15 år.
Under samma år drogs 10 700 olivträd upp med rötterna eller höggs ner på det ockuperade palestinska området. Nära tusen olivträd, på samma familjs mark, drogs upp med rötterna i en närliggande by bara för ett par veckor sedan, också det mitt i natten när byborna sov. Att stjäla eller hugga ner någon annans träd är olagligt enligt både israelisk, palestinsk och internationell lag, men ingen utredning har inletts.
Det är lätt att tala om siffror och lagar. Ett gammalt olivträd kan vara värt hundratusentals kronor. Men för att förstå vilket brott det är att stjäla eller förstöra ett olivträd måste man också förstå symboliken. Det finns en enorm stolthet bland palestinier över kunskapen att odla oliver, om du sköter om ett träd väl kan det leva i tusentals år och gå i arv från generation till generation. Ett gammalt träd kallas ofta ”grandfather” – det är en familjemedlem snarare än ett dött ting.
Veckan efter Azzuns dammiga dalar åker vi på ytterligare en trädplantering. Den här gången på byn Sebastiyas mark, lite norrut på Västbanken, strax intill bosättningen Shave Shomeron. Här har de haft problem med att bosättare förstör olivträden och marken genom att släppa ut avloppsvatten på markerna intill bosättningen, så att Sebastiyas träd dör.
113 träd ska därför planteras, som en protest där varje träd symboliserar en palestinsk by som raderades från kartan 1948. Camilia Suliman är volontär i organisationen Arab Educational Forum och har rest från Ramallah för att delta i dag. Hon håller med om bilden av olivträdet och marken som symboler för den palestinska självständighetskampen.
– När israeliska bulldozrar rycker upp våra träd med rötterna är det inte bara ett träd de tar. Ingen kan förstå det här som inte upplevt det själv. Tänk dig själv om du har tagit hand om ett träd sedan du var ett barn, vattnat det och sett det växa. Det är ett liv de tar ifrån oss, inte ett träd.
Bild 1: Bonden Saleh brukar sin mark utanför byn Azzun.
Bild 2: Hassan.
Bild 3: Camilia och hennes vänner firar den lyckade planteringen med sång och dans i olivlunden.
