Den här morgonen vid grinden händer något ovanligt. Plötsligt traskar två av soldaterna genom grinden och in i byn. Det har vi aldrig sett förut. De är snart tillbaka och när vi undrar om något särskilt hänt svarar de nekande. På väg hem ser vi två stora stenar på vardera sidan om vägen som inte var där tidigare. Markerar de något? Vi sparkar undan dem och går hem och äter frukost.
Nästa morgon är stämningen lite spänd i byn. Vid grinden finns färska hjulspår efter tunga fordon. Min kollega Sibylle hade hört kraftiga smällar under natten, men sökt en vardaglig förklaring, som till exempel att några av de många gasbehållare som finns här hade exploderat. Det hade varit illa nog. Nu fick vi veta att israelisk militär hade kommit in i byn mitt i natten och arresterat fyra unga män. I Jayyous stängs elektriciteten av vid midnatt, så det måste ha varit kolmörkt.
Smällarna Sibylle hade hört var från ljudbomber. Mohammad, en ung man från byn, berättar att militären ofta smäller av ljudbomber när de lämnar platsen, för att väcka folk och för att skrämmas. Han säger också att extra många palestinier arresteras nu efter att Olmert och Abbas kommit till en överenskommelse att frige fångar. ”Nu finns det ju många fler att släppa”, säger Mohammad. Enligt Allegra Pacheco på OCHA arresteras 120 palestinier i veckan på Västbanken.
Vi sitter hemma hos Ahmads föräldrar. De ser mycket trötta och ledsna ut. Ahmad är 20 år och en av de unga män som arresterades. Föräldrarna vet inte var han är. Med tolkningshjälp lyssnar vi till föräldrarnas berättelse om vad som hände den natten. Alla i huset låg och sov när de vid halvtvåtiden plötsligt hörde oväsen utanför huset. De visste inte vad det var. Huset var omringat av soldater, som kastade stora stenar genom fönstren och slog sönder dörren. Soldaterna började först med äldste sonen Bassams lägenhet en våning upp. En av de stora stenarna landade tillsammans med glassplitter på Samirs bröst, Bassams ettårige son. Bassam tvingades ut och blev slagen och frågades ut om sin bror Ahmad. Han blev också fråntagen sitt ID-kort och sitt arbetstillstånd i Israel. Utan det kan han inte försörja sin fru och sina fyra barn.
När soldaterna var klara med Bassam tog de hans bror Mohammad. Han fick ta av sig kläderna och blev sedan slagen av 6 soldater, en av dem använde sin hjälm. Fadern, Abdul Karim, tvingades också ut. Han ramlade och bröt fyra revben. Abdul Karim berättade att en av soldaterna riktade sitt gevär mot äldsta dotterns huvud. Till slut fick man tag på Ahmad, satte på honom handklovar och ögonbindel och tog honom med sig i bara underkläderna. Det är vinter här. Ahmads mamma hann se till att han fick med sig lite kläder. Inga skäl uppgavs till varför Ahmad arresterades. Föräldrarna har inte hört något från honom på en vecka nu. De vet inte var han är. Kanske får de veta det om en vecka eller två.
Jag frågade hur de mådde nu. ”Hur skulle du må om någon från din familj fördes iväg och du inte visste var denne var?”, sa fadern och såg på mig med sorgsna ögon. Bassam visade oss alla skadorna på huset och tog oss en våning upp till sin lägenhet. Vi fick se barnens sovrum och platsen där lille Samir legat och sovit när han fick stenen på sig. Den hade lika gärna kunnat landa på hans huvud. Efter stenarna, berättar Bassam, kastade man in en ljudbomb i barnens rum. Jag kan bara föreställa mig hur rädd jag själv skulle bli om något sådant hände när jag låg och sov. Hur skulle det inte då vara för barnen? Då får vi se fyraårige Anes. Han ligger under en filt med tom blick. Han har inte ätit på en vecka. Då brister det för mig och jag kan inte hålla tillbaka tårarna längre. Jag vet inte om Ahmad eller någon av de andra unga männen är skyldiga till något brottsligt, men jag vet att fyraåringen framför mig är helt oskyldig och ändå straffas han och hela hans familj.
”Vi har inga vapen, inga bomber”, säger Abdul Karim när vi går vidare till nästa familj, där 16-årige sonen Kamal fördes iväg av militären samma natt som Ahmad. Kamals mamma säger att hon är en stark kvinna. Tre av hennes söner har nu arresterats och suttit i fängelse. Men hon väcker sin man en gång i timmen varje natt och tycker att hon hör ljud utanför. Jag hade svårt att somna den kvällen. Det var jag inte ensam om i det här landet.
