Vägspärrar, militärer med automatkarbiner och maskingevär, bosättare med pistoler i hölstren och gevär över axeln. Israeliska flaggan vajar på många husfasader och mitt i detta inferno, en palestinsk skola. Det här är vardagen för många unga elever i Hebron, Västbanken.

Jag tänker tillbaka på min barndom, då jag med glädje gick till skolan varje morgon. Visst
kunde jag ibland känna oro för att möta de äldre eleverna eller för läxförhören men vägen till skolan var lugn och trygg. För eleverna vid skolan Cordoba, är skolvägen kantad av flera militära posteringar och eleverna riskerar att bli trakasserade av bosättare.
Sedan en vecka tillbaka befinner jag mig som följeslagare i Hebron [1]. Ett av de viktigaste
och för mig finaste uppdrag jag kommer ha under de kommande tre månaderna är att
observera elevernas väg till Cordoba, eller rättare sagt de sista tvåhundra meterna före skolan.
År 1995 delades Hebron in i två områden, H1 och H2, där H2 utgör cirka 20 procent av
Hebron. H1 styrs av den palestinska myndigheten medan H2 styrs helt av den israeliska
staten. Cordoba ligger i H2 alldeles intill Shuhada Street, en väg som sedan 2001 delvis är
avstängd för palestinier. Detta innebär att eleverna vid Cordoba måste gå omvägar eller
passera vägspärrar för att ta sig till sin skola. Ungefär 88 procent av eleverna i H2 måste gå igenom vägspärrar till och från skolan [2].
På andra sidan Shuhada Street ligger bosättningen Beit Romano. Bosättare är elevernas andra bekymmer. De ska inte bara passera vägspärrar, utan även behöva vara oroliga för att bosättare, av vilka många är beväpnade, ska trakassera dem. Första gången jag besökte Hebron och vandrade genom H2 tog det mig bara några minuter att känna av den kusliga stämningen och märkliga tystnad som råder där.
Just denna dag får vi följa med eleverna ut för att plocka oliver. Rektor Nora ställer upp
barnen på led och de får marschera fram med hårda stamp mot marken. Jag frågar en av
lärarna vad Nora säger till eleverna. Läraren skakar på huvudet och säger att Nora vill att de stampar i takt ”som i scouterna”. För mig blir det mer likt exercis.
Olivträden ligger strax utanför skolgården och vi har utsikt över Shuhada Street och en liten gräsplätt där ett 50-tal militärer samlats. De verkar inte så intresserade av oss utan de flesta av dem har mest fokus på sina mobiler. Nora och lärarna delar upp eleverna, flickorna för sig och pojkarna för sig. De två grupperna får var sitt olivträd att plocka oliver från. När jag står bredvid flickorna och deras olivträd ser jag plötsligt tre militärer. Vi blir alla tysta. De passerar oss, går förbi trädet där pojkarna står och viker sedan ner mot Shuhada Street.
En av eleverna ber mig komma fram till slänten och stängslet, varifrån vi kan kika ner på
militärerna. Han håller långfingret framför munnen och jag förstår att han vill att vi ska vara tysta. Han viskar:
– Ser du dem? Det här är inte bra. Jag tycker inte om det här. Det här är Palestina och inte
Israel. Jag vill inte bo kvar här. Jag vill flytta till USA, men då behöver jag pengar.
