Det har hänt så mycket i och runt Yanoun de senaste veckorna. I början av månaden tände bosättare eld på olivträden ovanför en av familjerna som vi besöker i Burin. Varken polis eller armén gjorde något för att stoppa elden. Den palestinska brandkåren släckte bränder på andra håll och kunde inte förväntas komma. Familjen fick inte försöka att släcka elden eftersom det fanns bosättare där. ”Det är för er egen säkerhet”, hade armébefälet sagt. En vecka in i juni försökte bosättare tända eld på gräset ovanför en annan familj som vi besöker i Asira. Det misslyckades eftersom gräset var vått av dagg.
På väg till Yanoun från Aqraba såg vi en kvinna och två poliser på ett olivträdfält strax innan Yanoun Taht. Vi klev ur bilen och jag blev tillfrågad om jag ville komma och titta. Det var oskadad metallcylinder. Av textetiketten på engelska — och hebreiska — drog jag slutsatsen att det var någon form av ljus- eller nödraket. Hur hade den hamnat där? Det fanns inga spår av fordon runtom. Vi har blivit varnade att gå ut på fälten på grund av att man tidigare har funnit ”ammunition” efter övningar på fälten. En pojke hos en av herdefamiljerna som vi besöker, har blivit skadad av just en sådan tingest. Så nu får jag nog smäll på fingrarna för att jag gick och tittade, fast det kunde vara farligt . . . Men jag var den enda som kunde läsa och förstå den engelska texten.
Den lokala polisen kontaktade polisen i Nablus som skulle komma och hämta anordningen. Ett par dagar senare skickades en fyrverkeriraket upp från den israeliska bosättarutposten Itamar, på Yanouns östra sida. Den slog ner på mark som tagits av bosättare och startade en eldsvåda i den nu så torra vegetationen. Elden släcktes snabbt av bosättarna själva. I mitten av juni fick vi rapport från EAPPI i Jerusalem om att bosättare från den israeliska bosättningen Eli, inte så långt från Yanoun, hade satt eld på 25 000 m² veteodlingar i den palestinska byn Al-Lubban Ash-Sharqiya.
I Yanoun är det skördetid i juni. Vinden — al riih eller al hawwa — viskar mjukt över de guldgula vetefälten, som för bara för två månader sedan var saftigt gröna med skapelsens fulla färgprakt i blommor och vegetation. Vägkanterna pryds nu av underbart blåa bolltistlar. Mina tankar förs flyktigt till bolltistlarna i min trädgård hemma i Vallda. Jag har svårt att fatta att vi nu är i slutet av juni. I Sverige oroar sig bönderna för regn i skördetider, i Yanoun oroar sig bönderna för eld. Eller för att den israeliska armén plötsligt ska köra med tanks på det mogna vetet — det är ju militärt övningsområde… Detta har hänt i Tawayel.
När kommer egentligen maskinen som ska slå och tröska? På väg hem från Nabi Nun en morgon träffar vi en familj från Aqraba, de sitter under ett olivträd. De väntar på att maskinen ska komma och arbeta av deras fält. Plötslig ger sig mannen av mot Yanoun Taht och vi beger oss tillbaka till Yanoun. Men jag hör maskinen komma bakom backkrönet och stannar kvar. Jag vill se maskinen. Den är pytteliten. Någon dag senare kom maskinen till Yanoun. Men gör inte färdigt. Nu väntar Yanoun på en större maskin. På Västbanken måste man ha tålamod. Hur länge måste vi vänta?
