När vi kommer in till eleverna i första klass på Mutanabbiskolan i Hebron räcker 6 barn upp handen, i andra klass räcker 9 barn upp handen, och när vi slutligen besöker eleverna i fjärde klass är det hela 12 som räcker upp handen.
Anledning till att de räcker upp handen är för att vi ställt frågan:
– Hur många av er är det som har råkat ut för våldsamheter av soldaterna på väg till och från skolan?
Att stå och lyssna på eleverna som berättar om sina upplevelser med soldaterna är otroligt smärtsamt. Det går inte att låta bli att inte ta illa vid sig när barnen en efter en berättar sina historier. En elev berättar om hur soldaterna brukar gå igenom hans skolväska och sedan hälla ut allting på gatan, en annan om hur soldaterna slagit honom med gevärskolven i huvudet, en tredje berättar att soldaterna har byggt en militärbyggnad på hans familjs tak och nu är de förbjudna att gå upp på sitt eget tak. Ofta när han ska till skolan skriker soldaterna åt honom och tvingar honom att stanna flera minuter så han kommer för sent till skolan.
Föräldrarna beslutade sig för att följa med barnen till skolan för att se till att de inte råkade ut för något men soldaterna förbjöd detta, föräldrarna fick bara eskortera barnen en viss bit av sträckan. När vi senare träffar en socialarbetare som arbetar vid skolan intygar han att de flesta av barnen här har blivit utsatta för våld och trakasserier av soldaterna vilket lett till att många har svårt att sova och koncentrera sig i skolan. Detta är en vanlig vardag för många barn i olika delar av Palestina. Något så simpelt som att ta sig till skolan är förenat med trakasserier och förnedring.
Cordobaskolan som ligger på Shuhada Street i Hebron är ännu ett exempel på hur barnen har problem med att ta sig till skolan. Då skolan ligger på israeliskt kontrollerat område måste barnen ta sig igenom en vägspärr med metalldetektorer för att sedan passera två soldater som kontrollerar deras väskor. I många fall blir barnen visiterade och uppställda mot en vägg.
När vi talar med Ibtisam Al Hony som är rektor för Cordobaskolan berättar hon om de problem som skolan och eleverna utsätts för. Hon berättar om attacker på barnen i form av stenkastning på väg till skolan. Hon berättar vidare om de problem som skolan får stå ut med, ett otal antal vandaliserings- samt brandförsök. För att komma till rätta med detta satte skolan upp kameror, men dessa slogs snabbt sönder. Med tanke på att den israeliska militären har satt upp kameror på bosättningen mitt emot skolan, att det finns två militära vakttorn som övervakar skolan samt en arméförläggning snett tvärsöver från skolan med kameror runt omkring sig är det egentligen väldigt konstigt att ingen har sett vad som skett.
Vårt arbete som följeslagare här är att kontrollera att barnen kan ta sig till och från Cordobaskolan. Arbetet kan tyckas lätt men det försvåras av att vi konstant blir ombedda att flytta på oss, nya regler hittas på från dag till dag. Ena dagen får vi inte stå på gatan, dagen efter får vi inte stå still på gatan, för att en annan dag bli tillsagda att vi inte får röra oss upp och ner på gatan för då blir vi arresterade. När man frågar varför får man oftast svaret:
– Därför att jag inte vill.
Men detta är trots allt ett litet problem jämfört med vad barnen får utstå dagligen.
