— En bra dag tjänar jag 70-100 shekel (140-200 kronor) på sju timmars arbete, säger Abdul Latif när jag träffar honom klockan fyra på morgonen i kön till en gränskontroll utanför Tulkarem. Då har han redan varit uppe sedan klockan två och köat i mer än en timme, men han börjar inte jobba förrän klockan sju.
Abdul bor på Västbanken men arbetar på en fruktodling i Israel fem-sex dagar i veckan. Han är en av de lyckliga få som har fått tillstånd att arbeta i Israel, där arbetslösheten är lägre och lönerna högre. Men för att komma till jobbet måste han ta sig igenom Ephraim-terminalen, som är en av de gränskontroller vi följeslagare övervakar.Som jag skrev i min förra reserapport började Israel bygga muren mot Västbanken 2002. Sedan dess måste Abdul och andra palestinier som har fått tillstånd att arbeta i Israel passera genom Ephraim-terminalen eller någon av de andra gränskontrollerna för att komma till arbetet.
Precis som alla andra länder har Israel naturligtvis rätt att upprätthålla en gränskontroll, men muren följer inte Israels gräns utan cirka 85 procent av den kommer att gå inne på palestinskt territorium när den är färdigbyggd. [1] Den internationella domstolen i Haag har därför i ett utlåtande från 2004 klassificerat muren som illegal. [2] När vi kommer till Ephraim strax innan klockan fyra den här morgonen står cirka 900 personer redan i kö. De som står längst fram i kön har redan väntat två-tre timmar.
De väntande står i en lång korridor som är omgärdad av ett två-tre meter högt stängsel. Längst upp sitter taggtråd som ska förhindra att folk tränger sig i kön genom att klättra in långt fram. Det gör de ändå, trots att de river sig och sliter sönder kläder. Det händer att de som är slanka nog pressar sig igenom springor i stängslet för att få en bättre plats i kön. Desperationen och trängseln är obeskrivbar, folk knuffas och klättrar på varandra för att komma framåt. Om de kommer för sent till jobbet riskerar de att mista sitt arbete och få arbetstillståndet indraget vilket skulle innebära en ekonomisk katastrof.
När terminalen väl öppnar klockan fyra blir trängseln om möjligt ännu värre, folk fyller på bakifrån och skapar tryckvågor som fortplantar sig genom hela kön. Området längst fram är upplyst av strålkastare. De israeliska säkerhetsvakterna övervakar processen med videokameror och skriker ut order genom högtalare; tonen är allt annat än vänlig. Den mänskliga kontakten är minimal. Palestinierna passerar en efter en genom den första grinden, vidare genom en metalldetektor och in i själva terminalbyggnaden. Där väntar id- och fingeravtryckskontroller. Om de klarar sig igenom alla kontroller blir de upphämtade i bussar av israeliska arbetsgivare på andra sidan terminalen.
Trots att vi följeslagare övervakar den här terminalen flera gånger i veckan vänjer jag mig aldrig vid synen. Det här är ett av ockupationens många ansikten: förnedring, desperationoch dehumanisering. En av våra arbetsuppgifter är att synliggöra vad som händer vid gränsterminalerna. Det gör vi genom att skriva reserapporter som denna, men vi samlar även in statistik om terminalernas öppettider, antal köande etcetera som vi rapporterar till bland annat FN och Röda korset. Dessutom kan vi ingripa om folk skadas i kön, om terminalen inte öppnar i tid och liknande. Jag tappade bort Abdul när grindarna öppnades och han försvann i folkmassan.
— Tack för att du är här, var en av de sista sakerna han sade till mig.
— Ta en bild, berätta för världen, brukar andra köande ropa om morgnarna.
Oftast tar jag plikttroget ett fotografi och säger att det är det jag försöker göra, även om jag ibland känner mig fruktansvärt maktlös. Det är dags att världen öppnar ögonen för det som sker på Västbanken.
Johan Dittrich Hallberg
Tulkarem november 2010
[1] United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs
[2] http://www.icj-cij.org/docket/files/131/1677.pdf
