Det blir en tystnad här ibland när allt står stilla. Inga rörelser och inga ljud, bara fåglarna som kvittrar sin frihetssång. Jag blir illa berörd över att människor måste stå i fållar som liknar de djur går in i vid slakt. Jag blir illa berörd över att se hur män klättrar upp på varandra i frustration över att de har fått vänta extra länge just den här morgonen. Jag blir illa berörd över att de behöver kläs av sin värdighet.
Det är fem på morgonen en söndag vid en av de största vägspärrarna på Västbanken, Qalandiya. Söndag är veckans första arbetsdag. I slutet av kön träffar jag Musa. Han har passerat vägspärren under tre års tid för att komma till sitt arbete i Jerusalem. Han har tur, anser han, att ha ett arbete. Ett arbete som ger honom och hans familj mer pengar än ett arbete på Västbanken. Ett arbete som betyder att han måste ge upp tid med sin familj flera dagar i veckan. Han arbetar på en kycklingfabrik. Minst två gånger i veckan sover han på fabriken med tre andra kollegor. Det tar för mycket tid att resa fram och tillbaka till arbetet genom vägspärren.
– Jag har det bra! I en annan fabrik så sover 70 män i samma rum. Vi är bara fyra och vi lagar mat tillsammans och gör det bra för oss.
De andra tre dagarna går han upp vid fyratiden på morgonen för att vara vid Qalandiya vid fem så att han kan vara i tid till arbetet vid halv sju. Att komma för sent betyder att du har förlorat arbetet, säger han. De flesta palestinier jag har träffat uttrycker en rädsla eller avsky över vägspärrarna. Jag tror att det beror på att de personligen möter maktens nyckfullhet i sin fulla blomning där. Ockupationen får ett ansikte i sitt mikrokosmos. Det är en soldat som möter en palestinier. Soldaten har all makt att utöva och palestiniern har inget att säga till om. Endast en underkastelse och som en man sa till mig ”avhumanisering” kvarstår.
Bilden jag möts av den här morgonen är kroppar utan ord och sorl utan ord. Det är en tyst ritual. Det är svårt att visualisera förtrycket endast med ord och utan kroppar. Orden räcker inte till. Jag ser plastpåsar i olika färger innanför gallren. 300 personer trycker sig mot tre trånga passager och har lagt påsarna åt sidan så att maten inte blir krossad. Vissa klättrar upp på taket till vändkorsen där de försöker tråckla sig ner i ett hål i nätet. Andra börjar slåss för de upplever att någon har trängt sig och för att de inte har råd med att komma för sent till arbetet. Tiden för dem är överlevnad och mat på bordet för en vecka. Överlevnadsinstinkten tar över och artigheten är som bortblåst.
Bakom gallret och i ett bås sitter en ung israelisk soldat. Hon, vilket det är den här morgonen, läser vad jag tror är Toran eftersom hon vaggar fram och tillbaks under sin läsning de timmar som passerar. Det är hon som kontrollerar när vändkorsen ska öppnas och hur många som ska få lov att passera. Det är ett otroligt maktredskap som en 18-årig ges. När väl vändkorsen öppnar går det som ett sus genom de väntande palestinierna och man hör ivriga fötter som rör sig, klickande av vändkorsen när den roterar och några enstaka rop som betyder att de ska öka farten. Och så helt plötsligt så kommer ett intensivare ljud som indikerar att vändkorsen är stängda.
Musa kommer fram till mig igen efter ungefär en timme. Han har blivit nekad att komma igenom vägspärren och behöver vänta två timmar på att det administrativa kontoret ska öppna så att han kan få en förklaring. Det är ofta män blir nekade vid vägspärren. Anledningarna är många. Oftast har det att göra med arbetstillståndet. Den israeliska arbetsgivaren har meddelat myndigheterna, men inte arbetstagaren att arbetet har upphört. Men det kan också ha att göra med att de har blivit svartlistade av antingen den israeliska eller den palestinska säkerhetstjänsten. Nekandet kan också bero på att magnetkortet som behövs tillsammans med tillståndet har gått ut, men inte själva tillståndet eller att fingeravtrycken inte går att avläsa på maskinen i vägspärren. Musa sätter sig ner och väntar. Jag undrar om han är rädd för att förlora sitt arbete.
– Jag har en bra arbetsgivare som vet att det här kan hända. Det är inte samma sak som att komma försent så det är lugnt.
Vägspärren är en militär installation och en del av muren som sträcker sig över ockuperad mark. Muren är illegal enligt Internationella domstolen i Haag, just eftersom den är byggd på ockuperad mark. Israel har inga planer på att riva den, istället fortsätter man att bygga på de sträckor som är planerade. Jag undrar hur framtiden kommer att se ut när ett instrument som vägspärrarna internaliserar och förstärker en fiktiv gräns som får människor att välja att stanna hemma hellre än att resa på ett territorium som är deras eget.
