I Jerusalem finns cirka 900 000 människor. Fysiskt lever dessa människor nära varandra, men deras historier och de världar de lever i känns ofta väldigt långt ifrån varandra.
”Älska främlingen, för en gång var även du en främling i ett annat land.” Orden citeras av en rabbin jag möter i en synagoga i Västra Jerusalem. Det låter fint, men får mig att tänka på dessa frågor: Vem är främlingen? Vem ses som främlingen i landet? Och hur görs den till främling? Israeler och palestinier lever på sätt och vis sida vid sida, men ändå verkar det gå att vara helt ovetande om den andras livsvillkor. Några veckor in på vår vistelse här har vi så kallad ”Midterm Orientation”, MTO, då vi har olika föreläsningar och samtal med framförallt israeler. Ett av våra möten är med Danny, från organisationen Rabbis for Human Rights. Han berättar att han inte visste något om ockupationen förrän han började på universitetet. Det var först som 18-åring som han själv åkte till Västbanken och började få upp ögonen för vad som sker där. Innan dess var muren ”bara en mur” utan någon annan betydelse. Han beskriver utbildningen han fått fram till universitetet som att ”enda poängen med skolsystemet är att etablera kontakt med landet Israel”.
Just detta stannar kvar hos mig. Att behöva lägga så mycket fokus på den israeliska identiteten, och i och med det gå miste om så mycket annan kunskap, måste vara en av ockupationens stora konsekvenser för israeler. Jag funderar på Dannys ord om att det är möjligt att inte veta något. På vissa sätt känns det rimligt. När jag åker till israeliska städer som Tiberias och Tel Aviv syns knappt några spår av ockupationen och det lidande vi ser i vår vardag här.
Vad som däremot syns överallt är militariseringen. Vapen och uniformer syns överallt. Jag ser civila israeler gå med automatvapen slängda över överkroppen, eller en revolver i byxlinningen på bussen. Vid en annan av föreläsningarna under MTO berättar en representant för organisationen New Profile att det utfärdas cirka 10 000 vapenlicenser varje månad i Israel. Hon berättar också att soldater kommer till skolor, arbetar som lärare och är med på lektioner, för att normalisera synen av vapen och soldater. Utöver det tvingas alla israeler göra militärtjänstgöring. 3 år för män och 2 år för kvinnor. Vi får också se bilder av anti-abortkampanjer med texten ”Varje aborterat foster är en soldat som inte blev född.” På sjukhus finns bilder av foster med en soldatmössa. Jag funderar på vad detta gör med människor. Att främst vara ”krigare” och ”försvarare” innan du är människa.
En fredag går jag och en teamkollega till västra Jerusalem för att bevaka demonstrationen Women in black. När vi kommer dit är det åtta israeliska kvinnor i övre medelåldern som förbereder sina skyltar. De ställer sig sedan på torget och håller upp skyltarna där det står ”Stop the occupation”, på engelska, arabiska och hebreiska. En ung israelisk man kommer förbi med ett tydligt mål: att skrika var och en av dessa kvinnor i ansiktet. Jag frågar om jag får använda bilden av dem om jag skriver eller håller en presentation om min tid här. De svarar jakande, och lite senare säger en av dem:
-Skriv den där artikeln. Människor förstår inte hur brutalt Israel är, det måste sägas. Folk tar alltid upp antisemitism när man kritiserar Israel, men att kritisera Israels regering har ingenting med antisemitism att göra.
De berättar att de stått här varje fredag i 35 år, och uttrycker att under tiden har situationen i landet bara blivit värre. Efter ett tag går en familj förbi. Mannen i familjen lyfter armen och pekar med sitt långfinger mot kvinnorna. Sonen, runt 12 år, ser generad ut och försöker trycka ner mannens arm. Mannen fortsätter hålla uppe fingret mot kvinnorna.
Vid en annan demonstration som också sker på veckobasis träffar jag Amiel. Han är en nyss pensionerad forskare i klassisk litteratur på Hebrew University. Han är med i en israelisk aktivistorganisation som bland annat erbjuder skyddande närvaro för palestinska herdar i South Hebron Hills. Vi skulle ha träffats innan demonstrationen, men han var tvungen att besöka en familj i Gamla stan, som hotas av vräkning. En familj som vi följeslagare också har tät kontakt med. Jag frågar även honom om det stämmer att det är möjligt att inte veta, att inte känna till ockupationen och de förhållanden som råder i det ockuperade palestinska området. Han svarar att informationen finns där om man vill, men att man måste leta efter den, och att det etablerade israeliska narrativet är väldigt tydligt:
-Israel är utsatt av alla, de andra är terrorister och vi måste försvara oss.
På samma demonstrationen träffar jag Az-Oolay som kallar sig ”Police straight to the heart”. Hon säger att hennes uppdrag är att skapa kontakt med alla, på alla sidor, för att spräcka bubblorna de befinner sig i och försöka föra samman narrativen. Även om inte alla bubblor spräcks just idag så skapas i alla fall skratt över gränserna. Jag ser henne stå och prata med en israelisk polis, och hon får honom att skratta, och hon får de palestinska barnen att skratta.
Rabbinen som talade om att älska främlingen menade att citatet inte handlar om vem som är främling i landet, utan att främlingen är den du inte känner. Kanske är främlingen varje människa vars historia du inte känner till. Hos familjen i Gamla stan som hotas att vräkas av polisen sover israeliska aktivister. Några morgnar möts vi där och äter frukost tillsammans. Den palestinska familjen, de israeliska aktivisterna och vi, den internationella närvaron. Alla lyssnar vi till familjens historia. Främlingar för varandra, men i en gemenskap i vad vi alla kämpar för: Solidaritet med de utsatta och en önskan om att komma lite närmare rättvisa och fred – och varandra.
