”Excuse me; does any one of you speak English?” ”Yes”, svarar mina följeslagarkollegor och jag och tittar på mannen som tilltalat oss. ”Fuck you!”, säger han.
Vi vänder bort blickarna och fortsätter vår promenad längs den ödsliga gatan. Gatan heter Sharia as Shuhada´, martyrernas gata på arabiska, och är en av de gator i Hebrons som i praktiken är stängda för palestinier till förmån för de israeliska bosättarna. Mannen som tilltalat oss är en utav dessa bosättare. Det är min femte dag i Hebron som ekumenisk följeslagare.
Hebron är inte bara den största staden i södra delen av Västbanken utan också den enda staden på Västbanken (förutom Gamla Stan i Jerusalem) där bosättare och soldater bor mitt i staden. Bosättarna är israeliska judar som förmodligen här mer än någon annanstans är ideologiskt och religiöst motiverade. Hebron är sedan 1997 och som en följd av Osloavtalet uppdelat i ett palestinskstyrt område och ett område kontrollerat av den israeliska militären. Gatan vi befinner oss på ligger i det israelkontrollerade området. För att komma hit har vi tvingats passera en vägspärr där de israeliska soldaterna kontrollerat våra pass och förhört sig om syftet med vår närvaro.
Anledningen till att vi promenerar på Sharia as Shuhada´ är för att övervaka om de bosättningar som ligger längs med gatan agerar för att utöka sitt territorium. Gatan var tidigare en del av Hebrons kommersiella centrum med bland annat kött- och grönsaksmarknad. Idag är affärerna igenbommade, ibland av ägarna på grund av det omöjliga i att driva en butik utan kunder och ibland på grund av militärorder. Vi går här som ögon för den del av Hebrons befolkning som inte får lov att vara här. De trakasserier som vi som internationella utsätts för är inte jämförbara med vad palestinierna i det israelkontrollerade området går igenom. De möts nästan dagligen av bosättarnas sten- och glåpordskastning och av arméns ständiga närvaro.
Enligt internationell rätt, fjärde Genèvekonventionen artikel 49[1], är det förbjudet för en ockuperande makt att föra över sin befolkning till det ockuperade området, vilket gör alla israeliska bosättningar på Västbanken illegala. I Hebron bor ungefär 170 000 palestinier och 500 bosättare om man inte räknar med de 7000 bosättare som bor i stadens utkanter[2]. Ett antal israeliska soldater är placerade i staden för att skydda de 500 bosättarna. Trots färdplanen[3] som förhandlats mellan israeler och palestinier där det framgår att bosättningsaktiviteter ska frysas fortsätter bosättningarna att expandera. Det tillkom så sent som för ett år sedan en ny bosättning i Hebrons utkant. Jag kommer att befinna mig i Hebron de närmsta månaderna och berätta om vad jag upplever här. Jag kommer att skriva om vad de människor som lever här och som inte åtnjuter samma privilegium som jag (möjligheten att åka härifrån och röra sig relativt fritt i staden) har att berätta om sitt dagliga liv. Jag kommer att skriva om livet under ockupation. Om mannen som verbalt uttryckte sitt ogillande över vår närvaro kände till det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israels syfte vet jag inte.
