Det här är berättelsen om Reem. En sjuårig palestinsk flicka som fötts in i ockupationen och levt hela sitt liv under den. Ett barn som vuxit upp bland militär, våld, vägspärrar och vapen. Ett barn som varje dag behöver kämpa sig igenom sin vardag från morgon till kväll och för sin rätt till utbildning. En rättighet som bör vara så självklar för alla men tyvärr inte för ett palestinskt skolbarn.
Tänk dig att du vaknar en iskall februarimorgon. Kylan är outhärdlig och tränger sig igenom filten du ligger under, genom dina kläder och in under huden. Elementen som du satte på innan du gick och la dig är inte igång eftersom elektriciteten är begränsad i det området du bor i. Du går upp för att ta en dusch, vattnet som droppar svagt från duschslangen är iskallt och det är nästintill omöjligt att ställa sig under. Även vattenanvändningen är begränsad så du stänger av kranen för att vattnet ska räcka till de andra familjemedlemmarna i hushållet.1https://www.ochaopt.org/sites/default/files/h2_spotlight_april_2019.pdf Du sneglar på klockan och inser att du måste skynda dig, annars blir du sen till skolan. Trots att du gått upp två timmar innan skoldagen börjar är tiden knapp – inte för att skolan ligger långt bort, utan för att du behöver ta en omväg till skolan, trots att skolan bara ligger några hundra meter från ditt hus. Utöver omvägen så behöver du också ta dig igenom två vägspärrar, en större och en mindre, båda övervakade av beväpnad militär. 2https://www.hebronapartheid.org/index.php?map=1
Du kollar ut genom fönstret på regnet som öser ner, regnet innebär att den redan svåra krokiga stenvägen kommer bli ännu svårare. Du kollar på klockan tar ett djupt andetag, suckar, tar din lillebror i handen, pussar din mamma som står skräckslagen vid hemdörren på pannan och beger dig sedan ut.
Som följeslagare i Hebron är en av våra huvudsakliga och enligt mig kanske den viktigaste uppgiften att bevaka barns möjlighet till utbildning och bidra med skyddande närvaro. I praktiken borde det inte vara ett problem då barns rätt till utbildning är en mänsklig rättighet, men för skolbarnen i Tel Rumeida ser verkligheten annorlunda ut.3 https://beta.unicef.se/ratt-till-utbildning
Skolbarnen vi möter varje dag lever med en konstant osäkerhet på grund av vägspärrarna och den militära närvaron som omringar dem.
Zidane Sharabati som är en lokal hjälte för många och även en av skaparna till Human Rights Defenders Palestine står precis som oss följeslagare varje morgon och bevakar vägspärren och barnens väg till skolan. Han berättar för oss att barnens skolgång begränsas och påverkas på grund av den militära närvaron. Han berättar att lärare väldigt ofta blir nekade inträde vid vägspärren. Zidane berättar:
– Om soldaten har en dålig dag så kan han eller hon neka läraren inträde, helt utan anledning och det finns inget vi kan göra åt saken. Detta leder till att lektionen blir inställda. Detta är en del av ockupationen och det är inte helt ovanligt att barnen också blir nekade inträde och behöver vända hem.
Även om vi som följeslagare fått uppleva denna verklighet i över en månad nu kan jag fortfarande inte ta in hur det här kan vara på riktigt. Hur ett oskyldigt litet skolbarn som Reem ska behöva kämpa sig igenom sin vardag på detta sätt? Hur föräldrar som inte vill något annat än sitt barns bästa ska behöva leva så här? Hur en mänsklig rättighet som denna bara suddas bort för de palestinska skolbarnen.
Skoldagen är slut och Reem kommer gående med sin lillebror i handen. Hon ler mot oss och ger mig en kram, på ryggen bär hon en väska som nästan är större än henne. Jag frågar henne hur skoldagen gick och vad hon vill bli när hon blir stor och hon svarar
– Jag vill bli sjuksköterska, så jag kan hjälpa människor som skadas.
Zidane som står bredvid mig ler och säger:
– Det här är anledningen till att vi inte ger upp, för att våra barn ska våga drömma för om det är någon som kommer förändra den verklighet vi lever i, så är det de, den kommande generationen.
- 1
- 2
- 3
