Vid Beit Iba checkpoint utanför Tulkarem pratar jag med två soldater som är reservister, israeliska män som kallas in till armén en månad per år. Deras behandling av förbipasserande palestinier är märkbart bättre än andra soldaters: de ler, ber artigt palestinierna att komma fram eller att gå vidare istället för att skrika ”go!” som många andra brukar göra. Även när de håller kvar någon för att kontrollera deras ID-kort, vilket ofta tar en bra stund, låter de personen i fråga stå i skuggan, ger honom eller henne ett glas vatten om det dröjer för länge.
Jag påpekar detta för soldaterna och de tackar mig för att jag har lagt märke till deras ansträngningar och säger att de försöker se varje palestinier som en människa; försöker minnas att den person som står framför dem är någons son, dotter, far eller mor. De håller med mig om att många unga soldater beter sig mycket illa men menar att det inte är soldaternas fel, de är barn som inte borde vara här, inte borde ställas inför den omöjliga situation som varje checkpoint innebär. Jag har själv sett många exempel på unga soldater som inte verkar må bra av att stå vid checkpointen, som beter sig nervöst och överdrivet aggressivt. Jag kan förstå att det är systemet som får dessa unga män och kvinnor att missbruka den makt som uniformen och vapnet ger dem. Men ändå; har inte varje människa ett eget ansvar? Har inte dessa soldater precis som alla vi andra ögon att se med? Kan de verkligen inte se sin egen roll i det förtryck och den förnedring som palestinier utsätts för varje dag? Förstår de inte hur destruktivt och ohållbart detta system är, för deras eget folk såväl som för palestinierna? En del av svaret får jag i Jerusalem där vi träffar flera israeliska organisationer, alla med olika inriktning på sin verksamhet men med ett gemensamt: de arbetar för fred, för Israel och för Palestina.
I Israel är militärtjänstgöring i den israeliska armén, IDF, obligatorisk för både män och kvinnor. Värnplikten är tre år för män, två år för kvinnor, från 18 års ålder. Att gå in i armén är det yttersta beviset på att man tar ansvar för sitt land och sitt folk. Att vägra ta det ansvaret ses som ett hot mot Israels existens och motarbetas aktivt av såväl stat som medborgare. Det är vanligt att värnpliktiga tar ett år ledigt efter militärtjänsten och reser utomlands. De jag har pratat med säger att deras resor varit ett försök att hitta sig själva igen efter att ha blivit avhumaniserade och nästan förlorat sin identitet under åren i armén. Många mår mycket psykiskt dåligt av det de bevittnat och i vissa fall utfört, men mycket få talar om det. Breaking the Silence, Shovrim Shtika på hebreiska, är ett försök att bryta den tystnaden.
Yehuda Shaul var stationerad i Hebron under stora delar av sin värnplikt och efter att han hade lämnat armén bildade han tillsammans med andra före detta soldater Breaking the Silence. Nätverkets syfte är att upplysa andra israeler om ockupationens konsekvenser, såväl för palestinier som för soldater som tjänstgör på ockuperat område och hela det israeliska samhället. Breaking the Silences huvuduppgift är att samla in vittnesmål av soldater som har tjänstgjort i det av Israel ockuperade palestinska området. Dessa personliga vittnesmål finns publicerade på nätverkets hemsida: www.shovrimstika.org. De ger en fördjupad, ofta skakande, bild av vad som pågår på ockuperat område och kan varmt rekommenderas.
Breaking the Silence ordnar också utställningar med foton från checkpoints och vägspärrar över hela Västbanken, håller föredrag där de berättar om sina upplevelser som soldater och arrangerar guidade turer. En dag följer vi med Yehuda Shaul på en sådan rundtur i Hebron. Hebron är den näst största staden på Västbanken och har ca 160 000 palestinska invånare, vars liv kontrolleras helt av ca 800 israeliska bosättare. Bosättarna har enligt internationell lag slagit sig ner illegalt i Hebrons innerstad och tränger successivt undan palestinier från deras hem. Det råder ofta utegångsförbud för palestinierna, de får inte köra på många gator och i vissa områden inte ens gå fram till sina bostäder. De kan inte driva affärsverksamhet och många har inte heller rätt att bruka sin mark. Tusentals palestinier har lämnat Hebron; bara sedan 1997 då staden delades in i två områden, H1 och H2, beräknas 42 % av den palestinska befolkningen ha övergett sina hem i Hebron. De som stannat trakasseras av bosättare som kastar sten, tar till våld, förstör palestinska hem och ägodelar eller tar över dessa för eget bruk. [1]
Den israeliska regeringen stödjer bosättningarna på Västbanken både ekonomiskt och politiskt. Israeliska soldater har till uppgift att skydda bosättare och regeringen sätter upp checkpoints där palestinier kontrolleras samt bygger särskilda vägar för bosättare som palestinier är förbjudna att använda. Boendet i bosättningar är statligt subventionerat vilket innebär att många s.k. ekonomiska bosättare söker sig dit, som inte nödvändigtvis delar den ideologiska övertygelse som många ursprungliga bosättare har. I Hebron får vi se många exempel på bosättarnas totala makt över både palestinier och soldater i staden. Gamla stan som tidigare var ett av de viktigaste handelsområdena på Västbanken, är idag en övergiven spökstad med soldater i varje gathörn.
Vi besöker det område där den israeliska armén ett par dagar tidigare evakuerade några affärer som bosättare hade tagit över. 300 soldater kallades in för att evakuera bosättarna. Idag är bosättarna tillbaka och har börjat bygga upp affärerna igen. Soldater står bredvid och gör ingenting. Yehuda har inte mycket till övers för den här evakueringen som det skrivits spaltmeter om i tidningarna, han betraktar det hela som en stor mediaploj. Han säger att oftast när Israel evakuerar bosättningar är det inte bostadshus utan så kallade outposts, tält och skjul, och Yehuda menar att evakueringarna framför allt används i propagandasyfte gentemot omvärlden. En bosättare kommer nära inpå oss och börjar med hög röst förklara för en journalist som står bredvid honom att vi tillhör en organisation som är i Hebron för att demonstrera mot judar och som stödjer arabiska terrorister. I hans värld är vi fiender som vill utplåna allt judiskt och låta terrorister ta över.
Vi går vidare upp till den gata där skolbarn och lärare vid den palestinska Cordobaskolan nästan dagligen blir attackerade av bosättare, många av dem barn, som spottar, kastar sten och skriker glåpord åt palestinierna. Att följeslå dessa skolbarn och lärare är en av de viktigaste uppgifterna för mina följeslagarkollegor i Hebronteamet. Soldatlivet förändrade Yehuda för all framtid. Hans syn på rätt och fel var inte längre densamma och han blev så avtrubbad att han till slut upplevde skjutandet som ett dataspel. ”Efter någon månad kände jag ingenting.” Han berättar om de olika uppdrag han hade under tiden som soldat, det ena värre än det andra. ”Show presence”, visa närvaro, var en vanlig order. Det kunde innebära alltifrån att patrullera gator om nätterna och massakrera bilar längs med vägen till att kasta handgranater in i bostadsområden.
Yehudas enhet brukade gå in i palestinska hem om nätterna, vidare genom väggen till nästa hus, och nästa, och nästa. För dem var det logiskt; om någon gömde sig skulle han eller hon knappast stanna i det första huset och om soldaterna använde dörrarna kunde de bli beskjutna. Så de demolerade hus efter hus tills det bara fanns ruiner kvar. Yehuda menar att rädsla inte är vad de flesta soldater känner utan spänning när adrenalinet stiger. Fingret på avtryckaren är inte ett uttryck för rädsla i första hand. Att döda någon innebär status, ett X på maskingeväret talar om att du är en riktig soldat, en riktig man. Yehuda säger att han har tagit oss med till Hebron som ett sätt att tacka oss för det arbete vi utför. ”Ni har lämnat era liv, era familjer och vänner för att komma hit och engagera er i vår fruktansvärda konflikt. Jag beundrar och respekterar det.” Samma tacksamhet möter vi från palestinier dagligen och det känns väldigt fint att nu höra det från en israel, tillika en före detta soldat.
New Profile är en feministisk organisation som arbetar mot militariseringen av det israeliska samhället. Vi träffar Ruth Hiller, en av New Profiles grundare, som berättar om hur hon kom att välja en väg som är mycket annorlunda än majoriteten av den israeliska befolkningens. Ruth kom till Israel från USA när hon var 17 år och blev genast förälskad i det nya land som Israel var då. Kibbutzlivet, socialismen och kollektivismen framstod som mycket romantiskt för en naiv sjuttonåring. Men kollektivismen innebar också indoktrinering och militarisering av varje enskild individ. Ruth såg det och upplevde det efterhand som ett problem, men det var först när hennes 15-årige son deklarerade att han var pacifist som Ruths liv förändrades radikalt. Hon var rädd och förtvivlad eftersom hon visste vilka konsekvenser sonens vägran att göra militärtjänst skulle få. Hon började engagera sig politiskt, lärde sig om feminism och pacifism, ordnade diskussioner om rätten att vägra värnplikt av samvetsskäl, ett dittills närmast okänt begrepp i Israel.
Ruths engagemang störde hennes grannar och vänner som ständigt ifrågasatte hennes åsikter eller helt enkelt slutade umgås med henne. Ruth kämpade på och bildade tillsammans med ett femtiotal andra aktivister organisationen New Profile. Namnet anspelar dels på de israeliska militära klassificeringarna, profiles, då New Profile verkar för att CO, Consciencious Objection, ska bli erkänd som en ny profil, dels den nya samhällsprofil som organisationen vill skapa, en profil som inte baseras på militarism utan på fredlig samexistens.
Ruth Hiller förklarar att militariseringen av Israel inte bara gäller arméns centrala plats i samhället. Det handlar om ett land som har utvecklat militära strukturer som är så genomgripande att de blivit osynliga för många av dess medborgare. New Profile är inte emot armén som sådan utan de vänder sig emot att det civila samhället har blivit militariserat. Gator och offentliga platser har fått namn efter berömda generaler. Eliten i alla samhällsdelar; politik, näringsliv osv., har eller har haft höga positioner inom armén. Nästan alla industrier är på ett eller annat sätt sammanlänkade med militären. Nationella helgdagar framhåller strid, kamp och seger, inte förhandlingslösningar och fred. Ett av fem israeliska hushåll har minst ett vapen hemma och vapen har blivit ett vardagligt inslag i stadsbilden. Överallt finns soldater, poliser och beväpnade säkerhetsmän; på gatorna, på dagis, i skolor, på restauranger, biografer, affärer.
Ruth Hiller menar att militära strukturer verkar genom hela barndomen till att förvandla israeliska barn till soldater, och ger dem förutsättningar att som 18-åringar fälla ner skygglapparna och utföra handlingar som i deras vardagsliv skulle vara omöjliga. Den tappre soldaten har blivit ett nationellt ideal, särskilt för män, och alltifrån barnböcker till TV- och tidningsreklam betonar soldatens hjältestatus. Vi får se ett otal reklambilder på unga män med en dyrkande kvinna bakom sig och en god mor som väntar därhemma med sonens favoriträtter. Ruth läser också upp ett citat taget ur en skolbok där en pojke i första klass beskriver vad en israel är för honom: ”An Israeli is someone like me, someone who goes to first grade and waits to go into the army.“
New Profile kallar sitt arbetssätt subversivt, de är inte ute på gatorna och demonstrerar eller skriver debattartiklar utan vill förändra samhället från rötterna genom att prata med människor. De ordnar möten och sommarläger för framför allt ungdomar som överväger att gå in i militären. New Profile vill visa israeliska tonåringar att det finns en annan väg, då det inte existerar någon offentlig information om att vägra värnplikt av etiska skäl. För Ruth tog det tre rättegångar och sex år av sömnlösa nätter att få sonen förklarad som ”unsuitable for military service” och befriad från militärtjänsten. Ruth Hiller framhåller att så kallade refusers är mer än värnpliktsvägrare. Att vägra bli soldat är att vägra bli en fiende till palestinier och till sitt eget samhälle.
Women in Black startade 1988 i Israel men finns idag över hela världen. Det är en feministisk rörelse som har olika fokus beroende på vilket land de verkar i men utgångspunkten är att arbeta för en rättvis fred och mot orättvisor, krig och andra former av våld. Ursprunget till nätverket var den första Intifadan, palestinska upproret, som bröt ut 20 år efter att Israel inledde ockupationen av Västbanken och Gaza. Israeliska kvinnor började ordna manifestationer mot ockupationen vid vägkorsningar runtom i landet. Många Women in Black-grupper tog kontakt med palestinska kvinnor och började samarbeta med dem på olika sätt. 2001 bad Women in Black i Israel och Palestina andra länders grupper att anordna demonstrationer mot Israels ockupation. Minst 150 grupper runtom i världen svarade, däribland Sverige, och Women in Black beräknar att 10 000 kvinnor på alla kontinenter deltog i de två manifestationer som anordnades under året.
Vi följer med Gila Svirsky på en Women in Black-manifestation vid en tättrafikerad gatukorsning i västra Jerusalem. Vi är drygt 45 personer, alla klädda i svart. Vi står tysta och håller handformade, svarta plakat med texten ”Stoppa ockupationen” på hebreiska, arabiska och engelska. I snart 20 år har Women in Black varje fredag kl. 13 stått här för att visa sitt motstånd mot Israels ockupation av Västbanken och Gaza. Förbipasserande trafikanter ropar ”förrädare” och andra hotfulla glåpord åt kvinnorna. Jag förundras över hur något så fridfullt som en grupp kvinnor, de flesta i övre medelåldern, som står tysta och stilla i svarta kläder, kan väcka sådan vrede. Men Women in Black utgör en provokation i Israel där medborgarna förväntas sluta upp i kampen mot fienden. Att som Women in Black protestera mot det egna landets politik betraktas som ett svek av många landsmän.
Women in Black ingår liksom New Profile i Coalition of Women for Peace, ett nätverk av nio israeliska kvinnoorganisationer som alla arbetar för en rättvis fred i Israel och Palestina samt för att stärka demokratin i Israel. Koalitionen arrangerar kampanjer, demonstrationer och andra former av påverkansarbete. Coalition of Women for Peace har följande krav vad gäller Israels ockupation av de palestinska områdena:
– Ett slut på ockupationen
– Att kvinnor får delta fullt ut i fredsförhandlingar mellan Israel och ett framtida Palestina – Att staten Palestina bildas enligt 1967 års gränser
– Att Jerusalem erkänns som en delad huvudstad för Israel och Palestina
– Att Israel tar sitt ansvar för konsekvenserna av det första israelisk-arabiska kriget 1948 och i samarbete med Palestina hittar en rättvis lösning för de palestinska flyktingarna.
När det gäller det israeliska samhället kräver Coalition of Women for Peace:
– Jämlikhet och rättvisa för alla palestinska medborgare i Israel
– Ett avvecklande av militarismen som genomsyrar det israeliska samhället
– Jämställdhet mellan alla israeliska medborgare
– Social och ekonomisk rättvisa för Israels medborgare och integration i regionen för att säkra hållbar fred.
