Våldet från israeliska bosättare mot palestinska familjer bara fortsätter att öka under vår tid här. Det sker på så många olika nivåer, både direkt men också indirekt. Lyssna till Mohammeds berättelse om hur bosättare stal fåren mitt framför ögonen på honom och israeliska soldater.
Det är sent på kvällen, och vi i är på väg i säng när jag nås av informationen att Mohammed blivit trakasserad av israeliska bosättare igen.
Vi träffade Mohammed tidigare i veckan, då berättade han för oss hur bosättarna stulit ett 20-tal får från honom medan polis och israeliska soldater stod och möjliggjorde stölden, de stoppade inte bosättarna, ingrep inte men hotade med att arrestera Mohammed om han försökte försvara sig eller ta tillbaka fåren. Han berättade även om stenkastning och dagliga trakasserier av både honom och hans fru. Om hur bosättarna ryckt upp deras grönsaksplantor och förstört den vackra blomsterrabatt hans fru planterat.
Jag går till sängs, frustrerad och ledsen. Imorgon får vi planera om så att vi kan besöka Mohammed igen, ta hans vittnesmål och rapportera vidare.
Morgonen därpå är vi uppe tidigt, kylan biter i kinderna och daggen ligger tung på fälten. Vi åker runt för att träffa flera familjer enligt plan, och på vägen hem passerar vi Mohammeds hus. Vi sitter i ring kring kaminen, husets enda värmekälla, och vi bjuds på kokhett te med nyplockad salvia. Vi smuttar försiktigt medan Mohammed berättar om gårdagens trakasserier. Om sorgen över fåren som stals senast och frustrationen över att polisen inget gör. Om stenkastningen. Och om förnedrande beteende.
Han blir tyst och jag tittar upp från mitt anteckningsblock där jag skriver så pennan glöder, hans ansikte är rart men åldersrikt och uppenbart format av livets många motgångar. Livet under ockupation gör det tänker jag snabbt, jag har sett det hos både unga och äldre män. Han fortsätter.
– Jag är född här, i byn. Jag har levt här hela mitt liv. Jag är äldre än staten Israel. Min far levde här, säger han och pekar ner för kullen.
“Jag är född här, och jag kommer att dö här.”
Han förklarar vidare, att anledningen till att bosättarna trakasserar honom dagligen, är för att de vet att han är äldst och den som kämpar hårdast. Om bosättarna lyckas hota och trakassera honom så att han till slut ger upp, och han och hans fru lämnar byn, då kommer alla andra bybor också behöva göra det. De har inte samma uthållighet och motståndskraft som Mohammed. Och det vet bosättarna, menar han. Därför ser han det som extra viktigt att fortsätta att kämpa och stå på sig.
Samtalet fortsätter i en timma till, våra tekoppar fylls på och vi bjuds på Ramadan-kakor, som bakats inför firandet. Innan vi går, ber Mohammed oss om att komma tillbaka igen, att komma förbi ofta och att sova över. Så att de kan känna sig trygga i alla fall en natt.
– När ni är här, då kommer de inte hit på kvällen eller natten. Snälla kom!
Genom att dela den här informationen är du med och bidrar till att skydda människorna det handlar om.
