För första gången på nästan 30 år är Maryam tillbaka på palestinsk mark. Hennes mamma har precis dött, och hon är nu på väg till Jerusalem för att be till sin moders minne. Men precis som för många andra palestinier nekas hon inresa vid vägspärren, och drömmen om det heliga landet ska visa sig blir en dyrköpt och bitvis farlig resa.
Vi anländer till Qalandiya checkpoint vid 8-tiden på morgonen. I sammanhanget ganska sent, eftersom vi under veckodagarna ska vara plats före 06:00, lagom till när tusentals palestinska arbetare från det ockuperade Västbanken passerar gränsen för att gå till jobbet. Idag är det fredag och muslimernas helgdag, och de flesta som kommer till gränskontrollen idag är här i hopp om att få besöka al-Aqsamoskén. Moskén som är muslimernas tredje heligaste plats efter Mecka och Medina, uppfördes på 600-talet på Tempelberget i Gamla staden, Östra Jerusalem. En plats som sedan sexdagarskriget 1967 varit under israelisk ockupation och scen för en rad våldsamma konflikter mellan palestinier och israeler.
Många nekas inträde vid religiösa högtider
Qalandiya är en Israels största vägspärrar och används för att kontrollera palestinskt tillträde till det ockuperade Östra Jerusalem, och då framför allt för personer från norra Västbanken och den palestinska huvudstaden Ramallah. För att ta sig in måste palestinier ha tillstånd av israeliska myndigheter. Det krävs tillstånd för att jobba i Jerusalem, för att studera, men också för tillfälliga vistelser, som för att uppsöka sjukhus eller vid religiösa högtider. Oavsett anledning behöver palestinier inresetillstånd, och det är inte alltid den ansökan bli beviljad eller så tar det tid – ibland upp till sex månader innan ett tillstånd är utfärdat.
Redan innan vi är på plats vet vi att många kommer att bli nekade tillträde just idag, när skälen till att besöka Jerusalem på fredagar främst är religiösa – och mycket riktigt fylls anteckningsblocket snart med bockar för varje barn, kvinna eller man som hindrats från att passera. Varje gång gallergrinden slår igen betyder det en ny bock i anteckningsblocket, och ännu en avvisad person – berövad rätten att besöka den heliga staden.
Även treåringar behöver tillstånd
Trots att vi är flera följeslagare blir det snart svårt att hålla räkningen på alla som får nej vid checkpointen. Det slutar med att vi får dela upp arbetet, en får räkna medan vi andra ställer frågor om på vilka grunder de har avvisats. Efter mer än 50 år av ockupation och över 20 år sedan gränskontroller infördes, är många palestinier fullt förståeligt trötta på att behöva berätta samma historia om och om igen – den som handlar om att inte kunna röra sig fritt i sitt eget hemland.
– Alla andra, människor från hela världen, kommer för att besöka Jerusalem. Men jag som är född här och har bott här hela mitt liv kan inte besöka min egen moské, säger en man jag träffar, som precis blivit bortvisad och är på väg hem igen.
Han bor i Biddu, ett område som hör till Jerusalem, men som efter att muren byggdes hamnade på utsidan av stadskärnan. Det som tidigare tog 15 minuter med bil, att åka till Gamla staden i centrala Jerusalem, kan idag ta upp till två timmar. Mannen som delar med sig av sina upplevelser, lockar till sig fler, och snart är det många som vill berätta om sina erfarenheter. En del pratar engelska, andra enbart arabiska, och till vår hjälp har vi ett formulär på arabiska med engelsk översättning och Google translate.
Många har blivit nekade för att de har små barn sig. Barn ska inte behöva tillstånd, men som mycket annat i ett liv under ockupation, är det också godtyckligt. En pappa med en liten flicka i ena handen, ställer den retoriska frågan varför hans dotter på tre år behöver inresetillstånd, när någon plötsligt knackar mig på axeln. Bakom mig står en kvinna i traditionell palestinsk klänning, en så kallad thobe, med rikliga broderier i rött på svart botten. Hon ber mig på engelska att följa med, du måste höra det här, säger hon, innan hon skyndar vidare mot en grupp av kvinnor som samlats i skuggan utanför entrén till checkpointen. Snart ska jag få veta att alla är från staden Nablus, strax norr om Jerusalem, och har rest via Ramallah för att besöka al-Aqsa. Nablus är den tredje största staden på Västbanken, och enligt israeliska myndigheter hemvist för ett flertal så kallade terrorister. Staden och dess invånare har därför blivit föremål för flera våldsamma razzior under 2022, där den israeliska militären har lämnat efter sig flera döda, skadade och stora sår i det palestinska samhället.
”Jag är ingen terrorist. Varför blir jag behandlad som en?”
Kvinnorna från Nablus som samlats utanför entrén har samtliga blivit avvisade. En av dem har stora svarta solglasögon på sig, men jag kan se att hon gråter där bakom. Snart rinner tårarna ned för hennes kinder och hon förklarar för mig att hon är hemma i Palestina för första gången på 29 år. Hon har åkt hem för att hennes mamma gått bort, och idag vill hon till al-Aqsa för att be till sin moders minne. Hon visar sitt inresetillstånd och tillägger snabbt att hon också är över 60 år. Enligt regelverket ska personer över 55 år, och som inte är svartlistande av israeliska myndigheter, undantas kravet på inresetillstånd. I Maryams fall har det varken hjälpt att hon faktiskt har ett giltigt inresetillstånd, eller att hon hör till en grupp som egentligen inte behöver ett – hon har trots det nekats att resa in i Jerusalem. Hon visar tillståndet igen, och pekar på födelsedatumet som mycket riktigt bekräftar att hon borde kunna besöka moskén utan problem.
– Jag har gjort allt rätt. Trots det får jag inte komma in. Allt jag vill är att kunna be, jag är ingen terrorist. Varför blir jag behandlad som en?
”Berätta om hur vi har det och hur vi lider”
Maryam, som egentligen heter någon annat, är klädd i en traditionell chador, ett plagg många muslimska kvinnor i Mellanöstern bär utomhus och som täcker hela kroppen förutom ansikte, händer och fötter. Hon delar många andra palestiniers uppfattning att en traditionell muslimsk, eller för den delen palestinsk klädsel, gör det svårare för henne att ta sig igenom vägspärren. På perfekt engelska förklarar hon för mig att hon numera bor i Dubai, men att hon tidigare bott i Kanada. Jag får veta att hon åker hem i övermorgon, och att hon inte kommer ha möjlighet att komma tillbaka och på nytt försöka ta sig in i Jerusalem. Hon ser uppgivet på mig och säger att det är en sak att hon blir kontrollerad och avvisad, men att de andra kvinnorna som faktiskt bor här, måste uthärda den här förnedringen hela tiden.
– Jag är här nu, men de andra kvinnorna måste stå ut med det här varje dag. Vi behöver er som kan berätta om hur vi har det och hur vi lider, säger Maryam innan hon försvinner in i massorna av palestinier som köar utanför checkpointen.
Drömmen om Jerusalem slocknar aldrig
Men efter en stund uppfattar jag det välbekanta ljudet av förhandlingar, som jag hör varje gång jag besöker Qalandiya. Maryam har inte återvänt hem, utan diskuterar istället högljutt med en av alla män i bilar med gula israeliska nummerplåtar, som precis som jag, väntar utanför checkpointen. Där lockas desperata palestinier med erbjudandet om att åka med genom biltullen mot betalning. De höga rösterna klingar av, och de verkar ha enats om ett pris. Innan Maryam och några av de andra kvinnorna från den omtalade staden Nablus skyndar iväg mot bilen som förhoppningsvis ska ta dem genom muren, vänder hon sig om, ler och kastar en slängkyss i riktning mot oss. Hon är på väg mot en dyrköpt och bitvis farlig resa – men drömmen om Jerusalem och al-Aqsa är fortsatt vid liv.
Zandra, Jerusalem