Luften börjar bli klarare och det är skönt att dra täcket över sig på kvällen istället för att ligga och flämta i hettan. Min tid som följeslagare är snart över och det har varit tre otroligt intensiva, lärorika men också ganska påfrestande månader. De rapporter jag tidigare läst om situationen på Västbanken har nu fått en helt annan dimension då jag själv fått se och uppleva den verklighet palestinierna lever under. Det har varit en otroligt nyttig erfarenhet och den kommer att stärka mig i mitt fortsatta arbete för mänskliga rättigheter.
Fredssamtal pågår nu återigen — för vilken gång i ordningen? – och en av huvudfrågorna gäller bosättningarna på det ockuperade området. Enligt Palestinska statistiska centralbyråns (PCBS) rapport från 2009 finns det 144 bosättningar på Västbanken. Antalet bosättare uppgår till över 500 000. Mellan 1967, året då Västbanken ockuperades och 1974 etablerades 27 bosättningar. Den största expansionen skedde mellan 1975 och 1986 då totalt 102 bosättningar byggdes. [1]
En av dem är Efrat som jag nämnde i reserapport 2 i augusti. Efrat, som ligger mellan Betlehem och Hebron, ungefär en kvarts bilresa från Jerusalem, grundades i mars 1983. Idag bor där omkring 9 000 personer, dels israelfödda men även många invandrare från USA, Sydafrika och delar av Europa. Historien bakom Efrat är intressant. År 1977 bildades en organisation i USA som hette Raishit Geula. [2] Syftet med organisationen var att motivera ett stort antal bokstavstroende judar till att göra aliya, återvända/immigrera till Israel, och bygga samhällen i landet som kunde underlätta integrationen av immigranter. Dessa skulle sedan bli en styrka för att nå ut till icke-religiösa judar i Israel.
En av ledarna för Raishit Geula reste 1978 till Israel för att hitta rätt plats att bygga det samhälle som organisationen hade visioner om. Väl tillbaka i USA började arbetet med att marknadsföra Efrat och hitta familjer som var villiga att resa. Möten hölls med israeliska regeringsrepresentanter för att enas om en ny plats för Efrat då palestinierna som bodde i närheten av den tilltänkta platsen gått till domstol för att stoppa planerna. Ytterligare motstånd kom när Knesset bestämde sig för att inte stödja projektet av budgetskäl. Ett brev till regeringen, som handlade om regeringens stöd för aliya, läcktes ut till media. Dagen efter godkände Knesset projektet Efrat.
En av de boende i Efrat är Bob Lang, ordförande i det religiösa rådet. Första gången jag träffar honom är tillsammans med de övriga följeslagarna under vår så kallade mid-term orientation, då vi ska få information från olika delar av det israeliska samhället. Bob är en skicklig pr-man och slipad politiker. Vi är inbjudna till hans hem, en mindre villa i en lummig omgivning. Det märks att han gjort den här föreställningen många gånger för han är beredd med kartor och vässade argument för varför det som han kallar Judeen och Samarien (Västbanken) tillhör judarna. Han vill inte använda ordet settlements (bosättningar) utan föredrar att kalla dem ”communities”.
Jag blev nyfiken på att höra mera och ringde upp honom för några veckor sedan och bad att få komma och prata lite mera med honom. Återigen inbjöd han vänligt till sitt hem. Bob Lang är i femtioårsåldern, några år yngre än jag och under vårt samtal refererar han en hel del till den tid vi båda växte upp under med världen uppdelad i två block. Hans föräldrar kommer från Tyskland och flyttade till USA efter kriget där han själv växte upp. Vid 16 års ålder flyttade han ensam till Israel. När jag frågar varför säger han:
– Jag är jude. Israel är mitt hem, det här är mitt andliga hem, det är här jag hör hemma.
Han försöker ge bilden av sig själv som en person som lever i fred och samförstånd med palestinierna runt omkring och talar mycket och länge om vikten av respekt för andra religioner och samexistens. Vid flera tillfällen ger han exempel på hur han haft att göra med palestinier och att det inte varit något problem. Han talar för en enstatslösning och det är inte svårt att förstå varför. Då skulle bosättningarna fritt kunna breda ut sig utan omvärldens protester.
Bilden Bob Lang försöker ge av samförstånd står i kontrast till den information som finns på Efrats hemsida om regler för de boende som vill använda sig av palestinsk arbetskraft. Det är strikta regler om hur många arbetare man får ta in, var de får uppehålla sig, vilka tider som gäller och så vidare. Bland annat måste en arbetare vänta 30 meter från ingången till Efrat medan arbetsgivaren visar upp arbetstillståndet för vakten. Övervakning av arbetare ska skötas av arbetsgivaren som uppmanas vara beväpnad. Palestinier får inte köra ett fordon som har israeliska registreringsskyltar. [3]
När jag frågar honom om han inte ser det som en motsättning med en judisk stat och respekt för andra religioner, glider han skickligt undan och börjar prata om att judar som bor i Sverige inte behöver fira påsk och jul om de inte vill. Att det israeliska samhället i stort sett stänger ner vid judiska högtider och därmed hindrar folk från att arbeta och resa berör han inte. Bob Lang refererar ofta till Bibeln och säger:
– Det här är vår historiebok. Där finns det som säger att det här är vårt land.
Han tar också fram en bok med bilder från Jerusalem då och nu. Han visar några foton från stadsdelen Silwan, där det varit många sammanstötningar mellan palestinier och bosättare, och vill visa att där palestinier säger att de bott i många, många år där fanns det minsann inga hus på den tiden men nu finns det judiska hem där. När jag påpekar att det kanske inte fanns hus men att marken ägdes av palestinier viftar han bort det med att säga att det kanske var så under det ottomanska styret men det gäller inte nu. Palestina var ju inte en stat då.
Vi pratar om lite om våra respektive familjer och han nämner att äldste sonen gör militärtjänsten i, som han säger, världens mest humana armé. När jag påpekar att det inte riktigt är vad jag sett på morgnarna vid Checkpoint 300 och vid demonstrationer backar han snabbt och säger att det naturligtvis finns de som inte alltid uppför sig som de ska.
Det är lätt att förföras av Bob Langs vältalighet och hans skicklighet att lägga fram sin sak utan att verka extrem är imponerande. När det är dags att tacka för mig frågar han hur jag ska ta mig hem. Han erbjuder sig att skjutsa mig till utkanten av Bethlehem där jag sedan kan ta en taxi. När vi kör genom Efrat inser jag hur stor bosättningen faktiskt är där den breder ut sig på omkring 4 000 dunums ockuperad mark. En dunum motsvarar 1 000 m².
Andrea Bodekull
Betlehem oktober 2010
1. http://www.pcsb.gov.ps
2 & 3. http://www.efrata.muni.il
