Vi kör på en väldigt dålig och gropig väg, genom stora lundar av olivträd. Får, åsnor och herdar söker skydd från solen i dess skuggor. På min högra sida tornar en lång bergskam upp, där uppe sträcker bosättningen Itamar ut sig.
Helt plötsligt öppnar landskapet upp sig och byn Khirbet Tana sprider ut sig framför oss. Khibret Tana har en lång historia. Moskén i byn sägs vara över 300 år gammal, och ja, den ser bra gammal ut. Generationer av familjer har bott där sedan ottomanska tiden.
— Min farfars mor föddes här, berättar Abu Raed, en av byborna.
Byn har en lång historia men många av byggnaderna jag ser har bara något år på nacken. Khibret Tana är en beduin-by på randen av Jordandalen, i det ockuperade palestinska området. Där lever folk på sina får och det som de ger. Lika hissnade vackert som området är, lika hissnande hemsk är byns historia.
I juli 2005 hittade en av byborna en lapp på marken, en lapp från israeliska myndigheter som var adresserad till okänd. På denne stod att den okända personen hade rätt att inom tre dagar överklaga en rivningsorder [1]. Nästa dag kom två bulldozers, skyddade av militär, och rev många av byggnaderna i byn – hem, stall, brödugnar samt byns skola.
Khibret Tana byggdes upp igen och livet som en fåraherde har fortsatte. I januari 2010 kom de igen, rev åter boningshus, stall samt skolan. Åter igen byggdes byggnaderna upp men revs igen redan i december samma år [2]. Den gången blev 61 personer hemlösa och 22 barn hade inte längre en skola att gå till.
Historien upprepar sig, allt byggdes upp för att åter rivas i februari 2011. Först den nionde februari, med effekten att 60 personer förlorade sina hem, och igen den 20 februari och den här gången blev ytterligare 58 personer blev hemlösa.
Men historien slutar inte heller här. I mars 2011 kom bulldozerns igen och rev ytterligare hem, bland annat de tält som en del av byns innevånare fått av Röda Korset efter att deras hem blivit rivna [3]. Men också en del av de grottor folk hade sökt skydd i efter att ha fått sina hem demolerade. Vattentankar demolerades eller beslagtogs av israeliska militären.
Sex gånger har israeliska myndigheter utfärdat rivningsorder och genomfört rivningar av bybornas hem. Två gånger har de rivit skolan, rivit barnens framtid. Varför, kan man ju lätt undra. Khibret Tana ligger i ett område som 1970 förklarades av Israel som militärt träningsområde[4]. Då hade byn bebotts i flera generationer. I ett militärområde är det förbjudet att bygga och den bebyggelse som finns får ofta rivningsorder. Rivningarna är ett sätt att tvinga bort byborna från deras land. Hela 18% av det ockuperade palestinska området är förklarat som israeliskt militärt område och de palestinier som bor, och har bott flera generationer, här får ofta vräknings- och rivningsorder[5].
— Sedan 1967 har vi inte sett militären träna här en enda gång. En gång kom de med en stridsvagn som de ställde upp här, tog bilder av den och lämnade därefter området med stridsvagnen, berättar Afif som har bott i Khirbet Tana hela sitt liv.
Enligt FN är det inte ovanligt att boende i områden som förklaras som militära områden rapporterar om väldigt liten eller ingen militär aktivitet [6].B´tselem [7], en israelisk människorättsorganisation, menar att förklara områden som militärt område är ett sätt att fullfölja den plan av Israel som ämnar tvångsförflytta alla beduiner.
Israeliska myndigheter har en plan att ”omplacera” runt 27 000 beduiner som lever i Area C [8], vilket upptar 60 % av Västbanken [9]. Afif berättar att han när hans grotta revs frågade han soldaten varför de gjorde detta.
— Jag behöver egentligen inte riva just grottan, men jag vill inte se dig här, svarade soldaten.
Jag behöver få bort dig härifrån och river därför ditt hem. 1970 påbörjades bygget av bosättningarna Itamar och Mehora [10] som nu endast åtskiljs av Khirbet Tana. Bosättningarna expanderar årligen. Under min tid här har jag sett flera nya baracker och hus byggas upp, och bosättningarna kommer allt närmre varandra [11]. Samtidigt hotas Khirbet Tanas tält av rivningar för det är förbjudet för dem att bygga nytt.
— Men vi bygger upp allt, om och om igen, för vi ju har ingen annanstans att ta vägen, säger Abu Raed.
— De har redan tagit 300 dunums [12] av mitt land säger Afif när han talar om den närliggande bosättningen Mekhora. Och nu vill de ta allt.
Att områden som stängs av på grund av militär nödvändighet senare bli områden för bosättningar, är inte ovanligt [13]. Afif berättar om när de kom och demolerade familjens grotta med bulldozers. Alla deras ägodelar fanns då inne i grottan. Några saker lyckades man rädda med mycket var totalförstört. De grävde fram grottan för hand och har nu byggt upp den igen med plåt och presenningar.
— Det var ändå bättre när de demolerad mitt tält än grottan, säger han.
Tält är lättare att bygga upp igen än grottor. Enligt internationell lag ska ockupationsmakten respektera privat egendom och får inte konfiskera eller förstöra privat egendom, om det inte är av militär nödvändighet [14].
Jag sitter i Afifs hoplappade grotta, njuter av den fårost och det nybakade bröd han bjuder på, lyssnar på hans historia, hur de rivit hans grotta, beslagtagit hans traktor och hur han aldrig har sett nån militär övning i Khibret Tana. Tittandes ut över det vackra landskapet säger han:
— Livet vore bra här, om de bara ville lämna oss i fred.
Sittandes där funderar jag på den militära nödvändigheten av att riva folks hem i ett område som inte ens används för nåt militär syfte.
