Överallt ser jag barn som bär stora vapen. Barn som håller stora stenar i händerna. Barn klädda i stridsmundering. Barn med ”molotov cocktails” (hemmagjorda brandbomber) i händerna. Barn redo att avfyra tårgas. Barn med laddade stenslungor. Visst är man väl fortfarande ett barn när man är runt 17 år? Dessa barn, eller om man så vill, mycket unga män, är både israeler och palestinier. De israeliska barnen är soldater i den israeliska armén, klädda i arméns uniform, med dödliga skjutvapen i sina händer. De palestinska barnen bär ingen skyddande uniform, utan istället ganska slitna kläder och en scarf över munnen för dämpa tårgasens effekt. De har stenar i händerna.
Det känns nästan surrealistiskt att röra sig i Hebron och se alla dessa barn som uttrycker både rädsla, aggression och spänd koncentration i ansikten och rörelsemönster. Jag kan känna lukten av adrenalin när jag går på gatan ner mot stadens centrum. Eller förväxlar jag det med lukten av brända bildäck och tårgas? Eller är det tonläget som människor använder när de pratar som får mig att ana att alla är på helspänn? Troligen är det en blandning av alla dessa intryck.
Sedan Israel inledde flygbombningarna mot Gaza kokar Hebrons stadskärna varje dag av kraftiga sammandrabbningar mellan palestinska och israeliska barn. Palestinsk stenkastning besvaras med israelisk tårgas och ljudbomber. Israelisk tårgas och ljudbomber besvaras med palestinsk molotovcocktails. Palestinsk molotovcocktails besvaras med israelisk beskjutning. Allt är en enda röra och de israeliska barnen besvarar varje attack från de palestinska barnen tiofalt. Det går enkelt att se att det mesta som händer sker på måfå. Den som råkar komma i vägen för något som far igenom luften riskerar att bli skadad eller dödas.
När jag försöker undvika dagens sammandrabbning via sidogator, kommer plötsligt en hop uppjagade palestinska pojkar med scarfs över munnen springandes och skriker och viftar med händerna. Några ser betydligt yngre ut än 17 år. Jag fortsätter gatan fram, luften är som vanligt nu för tiden full av tårgas, och vi närmar oss ett gathörn. Bakom hörnet smyger två israeliska barn, iförda arméns uniform med hjälmen på sned. Vapnen är höjda och fingret på avtryckaren. Situationen påminner mig om när jag lekte röda vita rosen som liten. En lek i två lag, som kämpade mot varandra. Vi spionerade och smög på varandra och ibland flydde vi i panik. Jag minns att jag tog leken på största allvar då jag var ett av de yngre barnen som fick lov att delta i de lite äldre barnens lek, men i min lek fanns dock varken vapen eller tårgas.
Jag inser dessvärre att leken på Hebrons gator är på blodigt allvar, på liv och död, och jag viker åter igen av på en ny tvärgata för att slippa bli en ofrivillig deltagare i leken. I röda vita rosen på Hebrons gator finns ett lag som består av palestinska barn och ett lag som består av israeliska barn. Ett tredje lag finns, men de håller sig för tillfället ganska passiva och observerar lekens utveckling lite på avstånd. Det är barnen med civila kläder och dödliga skjutvapen, de israeliska bosättarbarnen. Ju fler dagar som går, ju mer nyfikna verkar de bli på att delta i leken. En och annan sten har de redan kastat in på spelplanen.
