Något jag funnit svårt att acceptera under min tid som följeslagare är hur palestinier begränsas i sina dagliga liv. Min upplevelse är att orden ”det är av säkerhetsskäl” ges som förklaring till det mesta av den israeliska militären. Om det så handlat om barnarresteringar, husrivningar eller indragna tillstånd att passera en vägspärr. Att ständigt mötas av motstånd och tillsynes godtyckliga regler kan skapa frustration och ilska. Men det finns undantag, människor som med ickevåldsmetoder kämpar mot ockupationen och för mänskliga rättigheter.
Jag behöver börja med att förklara den tillfälliga områdesindelning som ingick i den andra delen av Osloavtalet 1995 och som fortfarande råder. I överenskommelsen beslutades om en uppdelning av Västbanken i område A, B och C. Område A omfattar 17 % av Västbanken, inklusive i stort sett alla större palestinska städer. Här har den palestinska myndigheten ansvar, både för civila ärenden och för säkerhetsfrågor. I område B (24 % av Västbanken) delas ansvaret, den palestinska myndigheten har civil kontroll och Israel säkerhetskontroll. I område C (59% av Västbanken) har Israel det totala ansvaret, både civilt och militärt.
I område C är det mycket svårt för palestinier att få tillstånd att bygga och förändra. Enligt UNOCHA [1] beviljades 2014 ett tillstånd till palestinier jämfört med 1518 tillstånd till israeliska bosättare. 2015 beviljades inga palestinska tillstånd alls medan bosättare beviljades 1913 tillstånd. Legalt är det alltså omöjligt för palestinier att bygga något inom område C. Men detta görs ändå varpå israeliska myndigheter utfärdar order om att arbetet ska upphöra och order om rivningar. Under perioden januari till oktober 2016 utfärdades 986 rivningsorder, detta är en kraftig ökning från 2015 då det totalt utfärdades 548.
En dag i december åkte jag tillsammans med en medarbetare från UNHCR [2] till ett område där flera beduinfamiljer tillhörande klanen Rashayida bor. Anledningen till vårt besök var att en familj dagen innan fått en tredje order om att deras hus ska rivas. Efter en resa genom oländig men vacker, karg öken kom vi fram till familjen. Huset som fått rivningsordern låg i en ravin och bestod av ett rum utan dörr, jordgolv, plåttak och en öppen eld.
När vi kommer läggs en matta ut på marken och männen samlas, men en ung kvinna vinkar åt mig att komma. På knagglig engelska berättar hon att hon heter Hanan och är 23 år gammal. Stolt låter hon mig träffa sina yngsta barn, ett tvillingpar i ettårsåldern. Hon har tre äldre barn men de är i skolan, som ligger en timmes gångväg bort. Hanan säger att hon är rädd för hur det ska bli om huset rivs, var barnen ska sova.
Under mötet, dit jag så småningom ansluter mig, framgår att den israeliska militären använder området där beduinfamiljerna bor och vallar sina djur som militärt övningsområde. Området ligger inom område C och den israeliska militären anger att familjerna som bor där måste bort av säkerhetsskäl. På fråga hur länge familjerna levt i området får jag svaret ”sedan Adam och Eva”. En advokat har anlitats men vår kontakt på UNHCR säger på vägen tillbaka att det troliga är att huset kommer att rivas inom kort. När vi lämnar familjen har barnen kommit hem från skolan och alla står på gården och vinkar efter oss. Jag undrar var de ska ta vägen när huset rivs.
Hur orkar man leva med denna osäkerhet? Många palestinier jag frågar svarar uppgivet att de vant sig och inte orkar kämpa emot. Men det finns några undantag och jag vill gärna berätta om bröderna Taher och Daoud Nassar och deras projekt Tent of Nations.
Familjen Nassar har bott på sin mark sedan 1916 och har dokument som styrker ägandet. Trots detta har de kämpat i över 25 år i olika juridiska instanser mot den israeliska staten som gång på gång lämnat rivningsorder på både byggnader och odlingar eftersom marken ligger i område C. Inga byggnader tillåts så familjen lever i grottor i marken. Familjens mark är omgiven av israeliska illegala bosättningar [2] och ironiskt nog byggs det för fullt i dessa. I bosättningen Neve David ser jag till exempel hur en hel skola kommit upp mellan två av mina besök.
När militären stängde av vägen till familjens mark, med motiveringen säkerhetsskäl eftersom vägen passerar en bosättning, var brödernas första reaktion att de ville slåss.
– Men vad skulle det hjälpa? Vi vill heller inte fly, vi fick marken som en gåva från våra förfäder, vi vill bo kvar och kämpa för den, säger Daoud.
Bröderna beskriver några principer de kommit fram till och som de lever enligt; de vägrar se sig som offer, de tror att ickevåld är den enda vägen och de respekterar alla människor men vägrar att acceptera orättvisor. Utifrån sin övertygelse har de på sin mark varje år sommarläger för barn från flyktinglägren i Betlehem. Barnen undervisas ibland annat ickevåld och återvinning. Viktigast är att barnen får med sig att de kan göra skillnad för framtidens Palestina säger Taher. Tent of Nation tar årligen emot runt 6000 besökare och bröderna säger att det är volontärerna som kommer och arbetar som ger dem kraft. [3] Den internationella närvaron är viktig menar bröderna och ser den som en förutsättning för att ockupationen ska upphöra.
– Ickevåld tar tid, men även en tusenmilaresa startar med ett steg, säger Taher.
Bröderna Nasser i Tent of Nations. Foto: Katarina
