Det är genom en av våra kontakter i B’Tselem, en israelisk organisation som arbetar för mänskliga rättigheter, som vi får meddelandet. [1] Två personer har blivit gripna av israelisk militär i Um al-Amad, en by bara femton minuters bilväg från vår placering i Yatta. Dagen efter kan vi tala med de två unga männen, som berättar om hur de fördes bort och hur bosättarna fabricerat bevis emot dem.
Saif visar var soldaterna tryckte hans huvud mot stenmuren. Foto: HenrikDen israeliska ockupationen av Västbanken ter sig ofta byråkratisk. Byggnadstillstånd och rivningsorder, som i Susiya, arbetstillstånd och resetillstånd, långdragna juridiska tvister om tillgång till och ägande av mark. Separata lagsystem för palestinier och israeler i de av Israel kontrollerade områdena.[2] Bakom allt finns svårtillgängliga och opersonliga processer, regler och institutioner som bygger upp en stor del av vad som kan kallas ockupationens vardag.
Men när vi talade med Jaedi, 17 år, och Saif, 21, blev ockupationen mer personlig för mig. De båda unga männen, som bor nära varandra i byn Um al-Amad, blev på eftermiddagen gripna medan de var ute med fåren. Platsen är en böljande dalgång med olivträd och mandelträd i full blom. Två israeliska soldater tillsammans med säkerhetspersonal från den närbelägna illegala bosättningen Otniel verkar ha förföljt två helt andra personer – vi får dem beskrivna för oss som barn – upp längs dalen mot byn. [3] Varför eller vad som hänt vet varken vi, Jaedi eller Saif. De var ute med varsin flock får, Saif hade sin fyraåriga lillebror med sig och var den som blev gripen först. Han berättar hur soldater tryckte hans ansikte in i stenmuren och sparkade honom – han haltar tydligt när vi träffar honom dagen efter och en av hans vänner stöttar honom när vi går över den steniga marken. Hans fyraåriga lillebror var med honom när han blev gripen, men sprang hem innan Saif fördes bort.
Knappt hundra meter därifrån visar Jaedi var soldaterna stod och ropade honom till sig – var de stod när de sköt i marken framför honom innan han blev neddragen på marken och visiterad. Han är osäker på varför de sköt, och säger att han var på väg till dem.
Tillsammans kördes de till Otniel, får vi höra, där de togs ut ur jeepen och blev fotograferade av bosättnings säkerhetsvakter framför ett staket och en del av en lekpark som de anklagades för att ha förstört. Sedan togs de till en annan bosättning, Kiryat Arba utanför Hebron, där de förhördes under kvällen och natten. De anklagades för att ha tagit sig in i bosättningen, för skadegörelse, och vår tolk vill inte översätta när de talar om vad de har blivit kallade under förhören. Bilderna som tagits av dem i Otniel, efter gripandet, är av vad vi hör alla bevis som finns. Ändå är det inte förrän det kommer fram att det finns vittnen som fotat och filmat gripandena som de till slut släpps, i Hebron, mitt i natten och utan vare sig pengar eller möjlighet att ringa till sin familj. Till slut lyckas de ändå ta sig hem.
Jag är förvånad över hur lugna de verkar dagen efter. När de beskriver vad som hänt verkar de inte särskilt arga på militären – även om Saif klagar på att de sparkade på honom under gripandet – utan mer på bosättarna och deras vakter. Det är ett mönster som börjar framträda. I många av våra möten har vi hört om hur bosättarna påverkar militärens beteende, att soldaterna beter sig värre när bosättarna är där. Detta är också ett mönster som dokumenterats av en annan israelisk organisation, Breaking the Silence, som samlar berättelser från personer som tjänstgjort i israeliska armén. [4]
Vi går genom dalgången med Jaedi, mellan stenmurar av vit kalksten, rader av olivträd och mandelträd i full blom med vårsolen lysande från en klarblå himmel, och det är svårt att föreställa sig att bara igår var det här som soldater grep och förde bort honom. Han brukar ta fåren hit varje dag, säger han, men han känner sig inte längre säker. Hans far flikar in:
– Vi vill inte ha några problem här, vi följer arméns regler och de förbjudna områdena. Men vi välkomnar er, och alla andra som kommer för att stödja oss.
Jaedi pekar ut området där han vallade fåren när han blev gripen. Han känner sig inte säker här längre. Foto: Henrik
