Som en liten skärgårdsö tornar berget upp sig med fälten nedanför. Minibussen som ska ta mig och mina sex palestinska medpassagerare norrut styr fram längs väg 60, som är pulsådern norrut från Ramallah upp mot Jenin. [1]
Så fort vi lämnat Ramallahs förorter börjar vägen sakta slingra sig ned mot dalgångarna, genom palestinska samhällen och förbi den israeliska militärens kontroller. Bergen tonar upp sig med jämna mellanrum på båda sidor av vägen. Chauffören håller foten på gasen och en efter en börjar mina medpassagerare sätta på sig säkerhetsbältet.
Jag tittar ut genom sidofönstret och försöker tänka bort den höga hastigheten. Dalgång efter dalgång passeras och samhällen kommer och försvinner bakom oss.
När jag lyfter blicken längs bergskrönen ser jag samhällen dyka upp på bergskammarna. Samhällen av små vita hus med röda tegeltak längs välordnade gator runt topparna av bergen. På håll påminner de om små sagostäder, nästan som tagna ur en Disneyfilm.
Det är israeliska bosättningar som vilar på kullarna, högt över dalgångarnas fält och palestinska samhällen. Bosättningarna påminner om runda små skärgårdsöar, till synes omslutna av ett palestinskt hav av fält och samhällen nere i dalgångarna.
Mina tankar försvinner iväg till ett besök vi gjorde i byn Qaryut. Byn är omgiven av bosättningar vilket hindrar byns tillväxt. Åt det håll byn kan växa ligger grannbyns mark vilket gör det omöjligt att bygga även där. I Qaryut träffade vi Bashar som är en palestinier i 35-års åldern. Större delen av sitt liv har han ägnat åt kampen mot de israeliska bosättningarnas tillväxt på byns bekostnad.
– Hur kan vi ha fred när bosättningarna hela tiden tar mer och mer av vårt land? frågar han och fortsätter:
– Fast egentligen är det inte bosättarna som är det största problemet utan militären som hela tiden utökar bosättningarnas säkerhetszon, vilket gör att vi inte kan bruka vår mark.
De israeliska bosättningarna på Västbanken saknar legitimitet och utgör ett brott mot den fjärde Genèvekonventionen, det har såväl den Internationella rödakorskommittén som FN:s säkerhetsråd konstaterat. [2]
När Osloavtalet slöts mellan palestinier och israeler 1993 fanns det cirka 120 bosättningar och runt 110 000 bosättare på Västbanken, borträknat östra Jerusalem. Tjugo år senare låg antalet bosättningar kvar på samma nivå, men antalet mindre bosättningar, så kallade utposter var runt 100. Antalet bosättare hade ökat till 340 000. [3]
Efter en ovanligt snabb och vådlig färd med många omkörningar samt ytterligare byten av färdmedel kliver jag in genom dörren till vårt hus i Yanoun och rakt in i köket, som är husets första rum. Där möts jag av en så gott som färdig middag som min kollega Susan från Norge lagat.
Ovanför vårt köksbord hänger en stor plansch över Västbanken från UNOCHA. [4]
Lika snabbt som jag ser bilden över Västbanken slår det mig att det jag tyckte liknade små skärgårdsöar av bosättningar i själva verket är en del av ett hav. Ett hav av bosättningar och vägar som omger de självbestämmande palestinska öarna.
Jag inser att för att få den efterlängtade freden behöver frågan om vem havet tillhör lösas.
Bilder
1. Israelisk bosättning längs Route 60 i närheten av Qaryut, marken nedanför bosättningen är palestinsk, men kan ej brukas av byn på grund av bosättningens säkerhetszon. Foto: Sebastian Rennerskog
2. UNOCHA:s karta från köket i Yanoun. Foto: Sebastian Rennerskog
