Tänk dig att du varje dag möts av risken att du inte kommer till jobbet. Att du just när du har den där viktiga tentan i engelsk litteratur, kan komma att missa den. Att det där läkarbesöket som du väntat på i flera veckor inte blir av för att israelisk militär valt att blockera samtliga vägar ut från din by. Den fria rörligheten som vi åtnjuter i Sverige är blott en dröm för de palestinier som varje dag tvingas anpassa sina liv till den nya verklighet som kommit att bli vardag. En verklighet där livet inte går att planera och du får ta var dag som den kommer, och dess konsekvenser…
Dimma över Beit Fajjar
Det är lördagsmorgon och dimman ligger tät över de snirkliga vägarna upp mot kommunhuset i staden Beit Fajjar söder om Betlehem. Kylan biter, inte bara utomhus, utan även inomhus. Just denna morgon ska vi träffa stadens borgmästare Sharif Mohamed Ahmed Sweitieh och dess kommunikationsdirektör Fares Al-Atras för att samtala om den allt tuffare tillvaron som stadens befolkning tvingats anpassa sig till. En tillvaro där vägar stängs, samhällen isoleras och där de orangea vägspärrarna har blivit en ständig påminnelse om att palestiniernas tillgång till basala mänskliga rättigheter ständigt sätts på prov.
Staden är just nu nästintill helt avskärmad från omkringliggande samhällen. Israelisk militär har installerat orangea vägspärrar vid varje asfalterad väg som leder in till staden. Det enda sättet att ta sig in i och ut ur Beit Fajjar är just nu på en gropig grusväg genom privatägd mark. Men även denna mindre lättnavigerade väg har sedan ett par veckor tillbaka försetts med en orange vägspärr. Det är svårt att hitta ett mönster kring när och varför vägspärrarna öppnas eller stängs – något som innebär att det blir nästintill omöjligt för Beit Fajjars invånare att planera sina dagar.
– Det är det här israelerna vill. De vill strypa kopplingen mellan alla palestinska städer från varandra och göra vår tillvaro så pass odräglig att vi lämnar självmant, säger Fares Al-Atras.
Den orangea vägspärren: en kvävande närvaro
Sedan den nu brutna vapenvilan mellan Hamas och Israel trädde i kraft den 19 januari 2025 har omkring 850 nya vägspärrar och blockader uppkommit runt om i de palestinska städerna på Västbanken1När vi talar med en företrädare vid UNOCHA (United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs) berättar han att den verkliga siffran nog är högre och att det varje vecka tillkommer nya grindar, vägspärrar och blockader som hindrar framkomligheten för palestinierna.. I vårt arbete som följeslagare har dessa blivit ett vanligt förekommande samtalsämne med folket vi möter såväl som oss följeslagare sinsemellan. De har kommit att bli en symbol för det successivt hårdare grepp och minskade andrum som palestinierna upplever dag för dag, vecka för vecka.
– Vägspärrarna har gjort så att en sträcka som borde ta 15 minuter nu tar minst 45 minuter – och det är förutsatt att det inte tillkommer en flygande checkpoint2Tillfällig vägspärr där militären kontrollerar passerande fordon och förare., berättar borgmästare Sweitieh.
Det är svårt att förklara hur stor inverkan den orangea vägspärren har för folket på Västbanken för någon som aldrig varit med om det. En student vid Betlehems universitet berättar för oss bara en dag tidigare:
– Vi tar det dag för dag. Varje morgon kan innebära ett nytt hinder, en ny vägspärr, en ny utmaning.
På väg till universitetet från hans hem i Hebron stoppas han gång på gång, aldrig säker på om han kommer att ta sig fram i tid – eller över huvud taget. Och denna osäkerhet och frustration var något som vi snart skulle få ett första smakprov på.
Just som vi är på väg att lämna kommunhuset kommer en anställd inspringande till konferensrummet med sin telefon i högsta hugg.
– Vägspärren är stängd! Ni är välkomna att stanna här så länge det behövs, vi har kaffe och te!
Vi tittar på varandra en kort stund och beslutar oss trots beskedet att ändå chansa. Vår chaufför “Mehdi” menar att risken är stor att vi blir kvar i Beit Fajjar tills efter att mörkret fallit.
Blott en timme i palestiniernas vardag
Efter att i snigelfart hasat oss fram på den ojämna grusvägen, når vi till slut den orangea grinden vid vägspärren – klockan är då 12.30. Mycket riktigt är grinden låst. Mehdi har ordnat så att hans bror ska komma med en ny bil som kan ta oss hem. Bilen kommer dock att dröja, så vi blir stående, och får bevittna korta sekvenser ur palestiniernas vardag utspela sig framför våra ögon.
Borgmästaren för al-Manshiya, en angränsande by, kliver ur sin pick-up på andra sidan. Hans ansikte är sammanbitet, hans telefon tryckt mot örat, hans steg snabba och målmedvetna. Han möter inte våra blickar. Två kvinnor passerar oss, ler trött och skakar på huvudet. Två män levererar varor till en tredje man, medan en bil stannar till för att släppa av två andra kvinnor. Små, vardagliga scener som i vilken stad som helst – och ändå så laddade med en underton av situationens absurditet.
Så kommer ambulansen. Dess blinkande ljus reflekteras i den metalliska grinden. Inuti sitter en patient på väg hem från sjukhuset, men vägen är stängd. Föraren väntar. Minut efter minut passerar utan besked. Efter femton minuter kliver han ur och ringer DCO, den israeliska samordningsenheten. Svaret han får är kort: ”Det finns inget vi kan göra.” Han suckar, sätter sig bakom ratten igen och bestämmer sig för att försöka tala direkt med soldaterna vid en flygande checkpoint en bit bort ner på vägen bakom vägspärren.
– Jag ska ta ett snack med dem, säger han innan han kör iväg.
Efter lite drygt en timmes väntan, runt klockan 13.45, hämtas vi upp av bilen som ska ta oss tillbaka. Kvar bakom den orangea grinden lämnar vi bilen vi åkte med under morgonen och Mehdis bror får i uppdrag att vänta kvar. Men vid den flygande checkpointen sker något som fångar essensen av det vi just bevittnat. Fyra soldater står där, en ung kvinnlig soldat med maskingevär höjer blicken (och vapnet) mot oss. Vår chaufför, Mehdi, letar febrilt efter sitt ID-kort, stressad och osäker.
– Har jag glömt det?
Han famlar i bakfickan och hittar det till slut. Sakta rullar vi fram. Soldaten granskar oss snabbt och sträcker ut handen. Mehdi räcker över sitt ID-kort. Hon tittar på det i en sekund, sedan låter hon det falla – inte tillbaka i hans hand, utan ner på marken. En liten gest, men en som rymmer så mycket. Makt. Förakt. Respektlöshet. En påminnelse om vem som bestämmer.
Tystnaden i bilen efteråt är kvävande. Mehdi trampar gasen i botten, men hans anspända ansikte speglas i backspegeln och jag möter hans blick. Hans ögon är trötta, hans käke spänd, som om han sväljer orden han egentligen vill säga. Till slut bryter han tystnaden.
– Det är ingen fara, säger han, men hans tonfall vittnar om något annat.
– Soldaterna är rädda. [Fångutväxlingen med Hamas gör dem nervösa]. De vet inte bättre.
Vi upplevde blott en timme av det palestinierna lever med varje dag. En timme av väntan, osäkerhet, maktspel. För dem är detta ingen isolerad händelse, ingen unik upplevelse – det är vardag. Att planera för framtiden? För många här är det en lyx. Först måste de ta sig igenom dagen. Och medan vi rullar vidare, medan den orangea vägspärren sakta försvinner i backspegeln, slår en dyster insikt rot: Västbanken lider av syrebrist. Dag för dag stryper ockupationen blodtillförseln till de palestinska städerna och byarna, en vägspärr i taget. Frågan är hur länge till detta kan fortskrida innan Västbanken slutar andas?
Genom att dela den här informationen är du med och bidrar till att skydda människorna det handlar om.
- 1När vi talar med en företrädare vid UNOCHA (United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs) berättar han att den verkliga siffran nog är högre och att det varje vecka tillkommer nya grindar, vägspärrar och blockader som hindrar framkomligheten för palestinierna.
- 2Tillfällig vägspärr där militären kontrollerar passerande fordon och förare.
