Att ta sig till arbetet, träffa släkt och vänner, träna, fika, handla mat … Allt detta är svårt för många palestinier på Västbanken på grund av låsta grindar och militära vägspärrar. Men framför allt hindras många av israeliska bosättare, som genom sitt våldsamma beteende, hot och ständiga attacker inskränker palestiniers rörelsefrihet – helt utan att använda staket, grindar eller stenmurar.
Vi stod i den palestinska byn Susiya med en ung kille från byn, han visade oss deras marker, pekade ut bosättarnas områden. Vi gick, han pratade och jag lyssnade. Plötsligt stannade han. Jag fortsatte några steg innan jag märkte att han hade stannat. Han stirrade på mig.
– Så där långt har jag inte gått på flera år. Här är säkert, säger han och pekar på marken under sina fötter. Han pekar på mig med oro i blicken, där jag står två meter bort.
– Där är det inte säkert.
Jag backade tillbaka och bad om ursäkt.
– Nej, det är dags för mig att gå dit.
Och så kom han emot mig. Och där stod vi ett tag.
För den som aldrig besökt Palestina är det kanske svårt att föreställa sig hur det är att bo och leva här.
Jag minns den första långa bilresan, från Betlehem ner mot Yatta som ligger på södra Västbanken. Vi kör på en bred motorväg. Fönstret är öppet och vinden blåser i håret, vi passerar öppna ängar, åkrar och jordbruksmark. Jag minns att jag tänkte hur otroligt vackert det var (och fortfarande är). De enorma vidderna, de bördiga markerna och kullarna i förgrunden och bergen som tornar upp sig längre bort. Men verkligheten ser väldigt annorlunda ut. När man väl passerat den fysiska separationsmuren är hela Västbanken full av osynliga murar, det är inte bara enorma vidder och vackra vyer.
Förutom ett par synliga barriärer i form av cementklumpar och gula grindar – så är både vägar, byar och jordbruksmark för det synliga ögat öppna för vem som helst att gå eller köra fritt på, överallt och i alla riktningar. Men för palestinierna är varje grusväg, varje asfalterad bilväg, varje träd och kulle en potentiell indikator på att här tar det stopp! Hit men inte längre.
Vid ett besök i en beduinby omgiven av gröna kullar norr om Jerusalem, var det udda att se fåren och getterna inlåsta i stall där de matades med korn och hö. När byborna försöker valla sina får och getter, kommer israeliska bosättare springandes. Vi har sett hur de i bästa fall trakasserar och hotar pojkarna som vallar, i värsta fall stjäl de får eller tar till våld, mot både människor och djur.
Bosättare är civila judar från andra länder och israeler från Israel som tillhandahållits boenden på Västbanken, från israeliska staten. Dessa boenden är av hög kvalitet, fullt utrustade och byggs i skyddade bostadsområden eller jordbrukskomplex. De har egna säkerhetsstyrkor och övervakning. Bosättningarna är byggda på ockuperad mark och därmed förbjudna enligt fjärde Genévekonventionen.
Varje dag testar byborna hur långt de kan gå för att valla sina får, var går gränsen bosättarna utgår ifrån idag? Det är enda vägen att göra motstånd, annars tar bosättarna all mark, berättar en äldre man för mig.
Själv har jag fått uppleva detta flera gånger, jag gick på fel sida av en stor sten och genast höjdes vapnen mot mig, att gena över en gata med skyddsräcke resulterade i många upprörda soldater, vapenpipan direkt riktad mot mig och en promenad över en åker drog till sig flera ilskna bosättare i terrängbil som jagade mig upp längs kullen.
Ett känsla av frihet,
kanske en liten mikrohandling av motstånd.
Genom att dela den här informationen är du med och bidrar till att skydda människorna det handlar om.
