En av de första dagar jag tillbringade i byn Yanoun träffade jag en man som berättade om sina erfarenheter av möte med bosättare och det israeliska rättsväsendet. Vi kan kalla honom för Aboud, eftersom han helst inte vill framträda med namn och bild. Han har redan problem så det räcker.
Han berättar om hur han för snart sex år sedan försökte avvisa några bosättare som trängt sig in på hans mark. Vad han och hans vänner inte noterat när de närmade sig bosättarna var att de var beväpnade med maskingevär. En kamrat till honom som hann upptäcka det i tid vände om och flydde, medan Aboud och en kamrat fann sig ståendes tittande in i en gevärsmynning. De blev beordrade att lägga sig ner och ropa tillbaka sin kamrat som tagit till flykt för att kalla på polis. När deras kamrat inte stannar bakbinder bosättarna dem och börjar misshandla bönderna som ligger på marken. En misshandel som slutar med att Aboud blir skjuten i benet av bosättarna som ”straff” för att hans kamrat inte återvände.
Under tiden har polis larmats, och både israelisk polis och militär anländer till platsen. Bosättarna förklarar att de har agerat i självförsvar och får gå från platsen. Aboud och hans kamrater blir förhörda och efter en stund får han tillstånd att söka vård för sitt skottskadade ben. (Här gör Aboud en paus i sin berättelse och drar upp sitt byxben för att visa ärren på underbenet efter sin skada.) Efter att på väg till sjukhus blivit stoppad vid den militärkontroll som leder in till staden Nablus och ytterligare blivit förhörd, denna gång av den israeliska säkerhetstjänsten, blir han så småningom släppt vidare in till sjukhus och vård.
Genom alla dessa förhör har han nu hamnat på listan över misstänkta i de israeliska registren. Detta får till följd att när en bosättare i regionen hittas död blir Aboud en av de först misstänkta. När man kommer för att förhöra honom finner man honom fortfarande sängliggandes och konvalescent från sin skottskada så man låter honom vara. Men två veckor senare kommer polisen och för bort honom och sedan får han sitta i administrativt förvar i olika israeliska fängelser utan rättegång i ca ett och ett halvt år innan hans släpps utan förklaring. Genom att ha varit misstänk och även suttit i fängsligt förvar har nu Aboud inga möjligheter att få de passertillstånd israeliska myndigheter utfärdar och kräver för att man som palestinier skall kunna röra sig fritt mellan de olika zoner den israeliska staten delat in Västbanken i efter Osloavtalet. Han kan heller inte ansöka om tillstånd att få lämna landet eftersom han inte kan få visum med sin ”kriminella” historia.
När Aboud slutar sin berättelse tittar han på mig med en blick som visar på en avgrundsdjup sorg. Det finns inget hat, ingen vrede, bara en avgrundsdjup sorg. Och han säger:
– Jag ville försvara min jord, men nu har jag förlorat min mark, min heder och min möjlighet att få något arbete utanför det här området.
Jag önskar jag kunde säga att denna berättelse var unik och ett exceptionellt undantag. Men redan efter att ha varit här i bara tre veckor har jag fått höra flera liknande historier som berättar om hur bosättare fått misshandla palestinier utan att åtalas. Allt detta pågår ständigt i varierande grad och intensitet medan palestinierna får betala priset i form av förlorad mark, inkomst och rörelsefrihet. Kan det vara möjligt att israeler tillåter detta ske, kanske du undrar. I mitt nästa brev ska jag berätta om några imponerande israeler och deras fantastiska arbete.